Ann-Maj Laurén bor i Pjukala, Pargas. Här är hon tillsammans med sin dotters hund, den fyraåriga pudeln Sotis.

"Det som gav glädje stannar kvar"

pargas.

När Ann-Maj Lauréns dotter dog blev hon arg på Gud och slutade gå i kyrkan. Men intresset fanns kvar, och med åren hittade hon sin plats i församlingen.

28.5.2021 kl. 08:53

När jag ringer upp Ann-Maj Laurén har vårvärmen precis anlänt till Pargas.

– Idag hörde vi göken för första gången. Och igår näktergalen, säger hon.

Hon har i tiden jobbat som biologi- och geografilärare och har ett varmt intresse för allt som har med natur att göra. Hon är också intresserad av människor, framför allt sådana som är villiga att ta emot hjälp.

– Då kan man göra vad man förmår.

Hon är församlingsaktiv sedan många år tillbaka. I tiden blev hon och familjens äldre dotter kyrkvärdar tillsammans.

– Men hon dog tidigt, och då blev jag arg på Gud. Jag ville inte gå till kyrkan och slutade vara kyrkvärd, men intresset fanns ju kvar.

Något år senare gick hon med i Muddais diakonikrets. Sedan började hon arbeta som frivillig i Missionsboden i Pargas.

– Jag tycker att det är en stor tillgång att det finns små grupper som samlas i församlingen.

Diakonikretsens möten pågår i ungefär två timmar och det står också en andaktsstund på programmet.

– Det tycker jag är värdefullt. Du får sitta i en liten grupp och lyssna till vad som sägs och efteråt får du diskutera. Går du i högmässan kanske du inte begriper predikan. Men när du går igenom en bibeltext tillsammans, i grupp, får det en större tyngd och du är nöjdare när du går hem.

När hon jobbat som frivillig i Missionsboden har hon varit glad över att få komma in i en gemenskap.

– Dit kommer också många ensamma människor, sitter med sina rullatorer och umgås. Jag tycker det är församlingens plikt att understöda sådana spontana träffar.

– Det görs mycket gott arbete i församlingen, och mycket av det i det tysta. Många som kritiserar församlingsarbetet vet inte riktigt vad de är arga på. Jag ser att församlingen arbetar för att folk ska ha det någorlunda bra.

Och är Ann-Maj Laurén fortfarande arg på Gud?

– Det har tagit tid. Med åren har vissa saker blivit lättare att acceptera. Det som varit bra och roligt och gett glädje stannar kvar. Och det är inte så att tiden läker alla sår. Saknaden finns kvar.

Våren kändes länge som en särskilt tung tid.

– Jag brukade gå ut med vår dotter och iaktta våren tillsammans. När hon gick bort tog det tid innan jag kunde glädjas åt våren igen.

Men nu gläds hon igen. Hon är glad över att ha ett barnbarn som älskar fåglar och natur.

– Ibland faller de frön man sår i bördig jord.

Sofia Torvalds