För tio år sedan, i mars 2011, upptäckte Karola Bodbacka i Purmo en knöl i högra bröstet. Den visade sig vara elakartad och bröstet opererades bort.
– Jag fick återfall 2018 då man hittade metastaser på lungorna. Då fick jag cytostatika men senare då cancermarkörerna steg och en metastas växte fick jag först cellgift i tablettform men då den inte hade önskad effekt blev det cellgift intravenöst, säger hon.
I dessa dagar avslutas den behandlingen.
– Hittills har cancermarkörerna gått ner och metastaserna slutat växa så behandlingen verkar ha önskad effekt.
Sjukdomen har fått henne att stanna upp.
– När jag fick diagnosen första gången ägnade jag inte döden en tanke. Jag tänkte bara att det här klarar jag nog. Men när jag fick återfall för tre år sedan satte jag mig ner i sjukhusrummet och bad till Gud.
– Så länge döden går bakom mig så går det bra men hastigt kan den komma att gå förbi. Jag har levt med tanken på döden längre än mången annan så jag har accepterat faktum. Men jag behöver inte dö av cancer, jag kan ju dö när jag far till stan nästa gång.
Sedan dess har familjen, de tre barnen, åtta barnbarnen och vännerna blivit allt viktigare för henne.
– Jag inser att varje dag är en gåva och det är otroligt viktigt för mig att få samlas med familjen och barnbarnen.
Sjukdomen har inte bara påverkat henne utan också familjen och vännerna.
– Ibland känns det som om jag som lever i den och vet hur jag mår har det lättast.
Barnatron hon har med sig från barndomshemmet i Oravais bär nu henne.
– När min pappa dog för fem år sedan frågade han prästen på sin dödsbädd om barnatron räcker för att komma till himlen. Prästen svarade att den räcker gott och väl till. Jag tror starkt att barnatron räcker också för mig. I min aftonbön tackar jag Gud för dagens händelser och ber om välsignelse för den kommande dagen. Jag känner mig trygg.
Aktiv i församlingen
Medan Purmo var självständig församling var Karola Bodbacka invald i församlingsrådet i flera perioder. Nu sitter hon i lokalrådet för Purmo församlingsdel och är också aktiv i Drängstugan.
– Lokalrådet motsvarar församlingsrådet, men vi har ingen bestämmanderätt, bara förslagsrätt. Vi diskuterar sådant som berör Purmo. Under coronan har vi inte haft så många möten och dessutom har jag ju varit på cytostatikabehandling.
Behandlingen är inte fullt så besvärlig nu under coronatider när man ändå inte träffar så mycket folk. Det ska man heller inte göra medan man får cytostatika.
– Det är klart att det är negativt med coronan, men för mig har det varit tryggare att gå till labbet och på behandling när alla har munskydd.
Innan coronan stängde samhället tog hon initiativ till tre välgörenhetskonserter med lokala förmågor till förmån för barncancerarbetet och palliativa vården via Österbottens Cancerförening. Konserterna gav sammanlagt cirka 20 000 euro.
– Artisterna har varit från Purmo eller har anknytning till orten. Det finns många bra musikanter i Purmo och de är beredda att ställa upp när som helst. De har själva valt vad de vill uppträda med och de har ofta valt låtar de förknippar med en vän som drabbats av cancer. Det har blivit riktigt bra konserter.
Ifjol blev det ingen konsert på grund av coronan.
– Bara jag är i skick och vi får artister är det inte omöjligt att det blir fler konserter. Jag behöver inte fundera så mycket på arrangemanget numera när jag vet hur det går till.