"Att odla är ett tecken på att vara människa"

Kolumn.

Oasen i mitt liv är trädgården. Här får jag vila, arbeta och lösa problem, samtidigt som händer och kropp är i rörelse.

11.5.2021 kl. 11:30

Trädgården erbjuder alla sinnen något. Blommor som doftar. Vackra blommor att se på. Färger i oändliga kombinationer. Fingrarna avslöjar mullen beskaffenhet lera torv.

Edens lustgård var den första trädgården som människan fick leva i. Efter syndafallet stängdes porten för en bekymmerslös tillvaro. Att bruka jorden och arbeta i trädgården fick en helt ny dimension. Nu måste människan själv skapa sin oas och arbeta för maten, det var nytt. Tidigare hade Gud gett människa fritt tillträde till sin Lustgård och allt den kunde erbjuda.

Att odla är ett tecken på att vara människa. Inte undra på att trädgårdsodling har blivit populärt de senaste åren.

Jesus använder gärna trädgården och arbetet i den i sina liknelser. Frön och blommor har fått fungera som hjälp för vår tanke och fantasi för de svåra, obegripliga och härliga ting Jesus beskriver.

Jesus berättar en liknelse om himmelriket, litet som ett senapskorn. Det minsta fröet som växer och blir stort. Himmelriket liknas vid ett senapskorn. Himmelriket är något som startar smått och är tänkt att få växa. Sitt eget liv, sin livsuppgift förklarar Jesus med termer som är hämtade ur trädgårdsmästarens verklighet. Han talar om sig själv som vetekornet som läggs i marken för att ge liv.

Psalm 101 ”Kornet har sin vila” är en psalm som förklarar det som är väldigt svårt, att förstå och ta till sig. Att livet föds genom fröets död. Jesus skapar nytt liv och segrar på så sätt över de fördärvs makter som vill hindra människan från att ha en återupprättad kontakt med Gud. Jesus lever och för evighetens ljus in i människors tillvaro!

Uppståndelsen har vi svårt att förstå och ta till oss. Vårens under, att frö, lökar och växter kommer fram, kan hjälpa oss att förstå också påsken, döden och uppståndelsen. Uppståndelsen är som fröet som är gömt i marken och som kommer fram när solen värmer.

Text: Mats Björklund