Drömmer om att igen få uppleva körsångens glädje och fina gemenskap

Kolumn.

Under min barndom på 40- och 50-talet umgicks man flitigt med grannar och vänner. Man besökte varann otvunget och flera gånger i veckan, ofta utan att meddela på förhand att man skulle komma på kvällskaffe.

11.5.2021 kl. 11:30

Så är det tyvärr inte längre i våra bygder. Barnen var alltid med och satt tillsammans med de vuxna, de skulle helst inte delta i diskussionerna men följde desto noggrannare med vad som sades.

En granne besökte vi väldigt ofta och där fanns en liten tavla med en speciell text, som har etsat sig fast i mitt minne. Jag satt och tittade på den, men fick ingenting ut av den eftersom den var skriven på gammal skrift.


Efter några besök
hos grannen tog jag mod till mig och frågade mamma vad det stod på tavlan, och fick svaret med ett leende: ”Jag vet att min förlossare lever.” Det betyder att Jesus lever, och det var just då tillräcklig förklaring för en sjuåring som hört samma budskap av frälsningsarméofficeren i söndagsskolan.

"Nu fick orden jag såg som liten igen en ny och större dimension, allt blev med ens så självklart, glädjetårar strömmade och himlen var nära."


På den nordiska kyrkosångfesten
i Odense 2018, vid avslutningsmässan, stämde alla 600 körsångare in i psalmen ”Min frälsare lever, jag vet att han lever” Psb.583, till ackompanjemang av orgel, pukor och cymbaler. Man hade en känsla av att kyrktaket lättade.

Det var en av de starkaste upplevelser jag har haft. Nu fick orden jag såg som liten igen en ny och större dimension, allt blev med ens så självklart, glädjetårar strömmade och himlen var nära.


Det här är upplevelser
jag med stor glädje ser tillbaka på, och tillika drömmer om att igen få uppleva körsångens glädje och fina gemenskap.

Text: Gösta Steffansson