Solveig Halonen är förvaltningssekreterare i Vanda svenska församling.

Jag försöker välja enkla sätt att klara av vardagen

Kolumn.

En blå klänning och en känsla av förväntan. Solveig Halonen skriver om det vi inte kan välja – och om sakerna vi kan.

28.4.2021 kl. 09:30

Jag valde att klä mig i den blå klänningen och kände mig glad och förväntansfull: under min arbetsdag skulle jag få träffa några arbetskamrater och dessutom församlingsrådet under kvällens möte!

Under det senaste halvåret har vi medarbetare som jobbar i Vanda svenska församling träffat varandra, på riktigt, live, otroligt få gånger. Det beror på ett medvetet val och beslut av vår ledning att jobba på distans alltid då det är möjligt på grund av pandemin. Vem valde att bjuda in covid-19?

Efter en arbetsdag då jag träffat folk virtuellt per digitala möten står jag som föreningsaktiv inför följande val: vilket digitalt föreningsmöte ska jag delta i? Min fritid kan jag bestämma över men hur många människor som jag får hålla fysiska föreningsmöten med kan jag inte just nu välja. Rekommendationerna duggar tätt och folk kan inte längre välja forum för sina möten: valet är det digitala.

Inför våren minns jag hur jag som ung studerande valde att gå på ”riktig” danskurs – vals, tango, foxtrot, samba, jive. Det var ett lyckat val: på dansgolvet träffade jag min blivande man! Nuförtiden håller inga dansställen öppet men vi får dansa hemma. Det är bara att välja: i vardagsrummet eller i köket.

I dagens samhälle väntar många tillsammans med mig på att den begränsade valfriheten ska bli ett minne blott. Jag har valt att öka antalet dagar då jag kan träffa folk utomhus, på promenader eller cykelfärder. Med två jakthundar i hushållet vet man att här finns det inget val: de bestämmer ändå tidtabellen för kvällspromenaden.

Jag försöker välja enkla sätt att klara av vardagen – göra små val som kanske också gläder eller tröstar andra. Jag väljer färgen på min klänning och får energi av det och av solen!

Text: Solveig Halonen