I folkmusikbandet Ratatosk spelar Frank Berger vevliran Hildegard.

Frank Berger och hans vevlira Hildegard har musicerat tillsammans i åtta år: "Det var kärlek vid första tonen"

Åbo.

– Hon har öppnat dörrarna till en spännande värld! säger han.

19.4.2021 kl. 10:17

För ungefär tio år sedan reste Frank Berger till Budapest. Där såg han en man med långt, vitt skägg som satt på gatan och spelade.

– Soundet i det instrumentet gjorde mig helt begeistrad.

Hemma i Finland satte han igång och googlade och kom snabbt fram till att det var en vevlira han hört. Vevliran är ett gammalt instrument som hade sin glansperiod under senmedeltiden och renässansen. På 1700-talet blev den omodern och utkonkurrerades av violinen, men överlevde som folkinstrument i Ungern, lite på samma sätt som säckpipan överlevde i Skottland.

– Jag fick reda på att det fanns en vevlirebyggare i Finland, en brittisk gentleman som heter Billy Horne.

Han tog tåget till Åbo för att träffa Horne i sin verkstad. Där fick han veta att vevlirorna är Hornes bebisar – och bebisar säljer man inte.

Han tog tåget till Åbo för att träffa Horne i sin verkstad. Där fick han veta att vevlirorna är Hornes bebisar – och bebisar säljer man inte.

– Men undantagsvis kunde han tänka sig adoption. Så jag fick låna en efter att först ha tecknat en instrumentförsäkring.




Till stora delar självlärd

Efter att ha bekantat sig med instrumentet var Berger fortfarande intresserad.

– Horne frågade: Vill du ha en vevlira mer än då du först tog kontakt med mig? Jo, sa jag. Då kan vi diskutera, sa han.

Diskussionerna ledde småningom till att han fick köpa en egen vevlira av fransk 1600-talsmodell av Horne. Han gav den namnet Hildegard efter det medeltida universalgeniet och kompositören Hildegard av Bingen.

– Jag är till stora delar självlärd, liksom de flesta vevlirespelare. Jag har lärt mig mycket på Youtube.

Han har också lärt sig att instrumentet är svårare att lära sig behärska än vad han först hade trott.

– Att lära sig grunderna är enkelt. Men ska man behärska det väl … om jag hade vetat hur krävande det är hade jag kanske inte vågat ge mig in på det.

Vevliran har melodisträngar som trycks ner med hjälp av en knappsats. Ett hartsat hjul drar på strängarna, som en stråke som aldrig tar slut. Dessutom har den borduntoner som ligger på hela tiden, på samma sätt som hos säckpipan.

– Sen har den en knarr, som gör att man får en rytmeffekt om man lägger till en liten knyck när man vevar. Det har varit det svåraste att lära sig.

Under de senaste åren har vevliran upplevt en renässans – vevliror syns nu på så gott som varje medeltidsmarknad på kontinenten.

– Själv spelar jag den bland annat i mitt folkmusikband Ratatosk. Hildegard har öppnat dörrarna till en spännande värld för mig – en hel subkultur som jag inte visste att fanns!

Text: Sofia Torvalds