Ibland använder människor öknen som bildspråk för livets transportsträckor, för halvdöda förhållanden, för torftiga miljöer. Men öknar är inte torra och livlösa, tvärtom: extrema miljöer, med tvära kast. När solen gassar är det hett. Om natten gnistrar himlen och månen glittrar i sanden. När regnet faller bildar vattnet störtfloder och laviner. Flora och fauna överraskar i viljestyrka och adaptionsförmåga.
Jag upplever fastetiden lite som en öken. I det avskalade, i det tysta och till synes livlösa, händer det att floder väller fram. Det som ser ut som död visar sig vara liv. Och livet vinner. Jesus lever.
Det finns så mycket att tacka Gud för och vila vid under en ökenvandring. Jag är helt i händerna på Gud. Jag är beroende av att kamelen orkar och beduinen vet vägen. Jag är beroende av oaserna. Jag gläder mig över sällskap och solskydd. Jag känner vördnad för varje vattendroppe och matbit. I det karga yttre hittar jag vägen till inre klippflöden och vattenådror.
Det är knappast en slump att Bibeln berättar om många storslagna händelser i Mellanösterns öknar. Den brinnande busken. Manna från himlen. Eldstod och molnpelare. Vatten ur klippan. Johannes Döparen trädde fram som rösten från öknen. Jesus fördes av Anden ut i öknen efter sitt dop och övervann frestelserna. Längre fram i Guds rikes historia fann kyrkofäder och -mödrar andlig näring i öknen. Idag ligger några av deras tankar på mitt nattduksbord.
Det finns all anledning att vara öppen för undret. Gud är nära. Livet i öknen.
”Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken” (Jes. 58:11)
Mia Anderssén-Löf är kyrkoherde i Nykarleby
