Fönstret
 mot himlen

Kolumn.

Hemma hos kyrkoherde Stefan Äng i Jomala hänger en ikon som tittar ner på klädhögar och dammråttor.

4.3.2021 kl. 16:19

I vår vindstrappa hänger en ikon med Maria och Jesusbarnet. Vid första anblick kan den te sig lite malplacerad. Handmålad med guldbakgrund hänger den där på väggen, alltid lite snett eftersom huset är av en sådan årsmodell att det är näst intill omöjligt att få något att se ut att hänga rakt. Där tittar de, Maria och Jesusbarnet, ner på klädhögar som samlats, halvvägs på väg till klädskåp eller till tvättkorgen, och på dammråttor som fått överleva alldeles för länge.

Jag lärde mig en gång att ikoner i ortodox tradition är fönster mot himmelriket. Men tanken är inte i första hand att de är fönster som vi tittar ut igenom, bort från vår jämngråa vardag in i en himmelsk verklighet som vi kan längta efter men aldrig uppnå på den här sidan graven. I första hand är ikonerna fönster genom vilka det himmelska ljuset bryter in i vår värld. Det bryter in i vår jämngråa vardag och ger den färg och ljus och liv.

Det brukar jag tänka på, då jag går upp eller ner för trappan. Där hänger ett fönster mot himmelriket. Lite himmelskt ljus strålar in över klädhögar och dammråttor och över vardagen med allt vad den för med sig av stress och jäkt och tusen saker som borde göras. Där strålar lite av det himmelska ljuset in med Guds nåd, frid och välsignelse, med tro, hopp och kärlek. Så kanske är det ändå så att det är precis där, bland klädhögar och dammråttor, som fönstret mot himlen behövs som allra mest.

Kanske är ikonen med Maria och Jesusbarnet inte så malplacerad där på väggen i trappan i alla fall?

Stefan Äng är kyrkoherde i Jomala församling.

Sofia Torvalds