Liksom alla år då februari och insamlingen Gemensamt Ansvar (GA) närmar sig, vänds mina tankar till studieresan till Mellanöstern för drygt fyra år sedan. Då fick jag med egna ögon se en del av fältet där Kyrkans Utlandshjälp (KUH) jobbade, vilket lyftes upp som exempel under följande års GA. Vi besökte bland annat syriska flyktingläger nära gränsen och verksamhetscenter i Jordaniens huvudstad Amman.
Det blev många omskakande intryck och människomöten. Känslan som ändå låg högst i högen var hoppet. Då jag tänker tillbaka minns jag speciellt tjugoåriga Fatima Hariri. Hon berättade om familjens flykt från Syrien genom öknen till det jordanska flyktinglägret Za’atari. Dagtid sökte de skydd i grottor eller bakom stora stenblock, och då kvällens mörker sänktes sövdes alla barn ned med läkemedel för att bäras av ungdomar och vuxna genom natten. De vågade inte ta risken att barnen skulle ha fört ljud som hade väckt uppmärksamhet. På Za’ataris flyktingläger var tillvaron kärv och det kändes som om livet hade ryckts från Fatima. Före kriget hade hon varit mitt i studier och framtidsplaner. Nu var allt borta och hon stod kvar med endast mörker och ilska inom sig. Hon fick komma med i KUH:s verksamhet på lägret och återfann där glädjen, hoppet och framtiden. Då jag träffade henne var hon redan en av handledarna i sitt KUH-program. Fatima har fortsatt att jobba hårt för sin framtid genom utbildning. I dag är hon gift av kärlek och fokuserar på att sköta parets hem och sina universitetsstudier.
Runt om i världen har vi under det gångna året fått lära oss nya sätt att handla. Liksom lärarna i Finland fick även lärarna och handledarna på flyktinglägren ställa om till distansundervisning. I fjol hann GA, som stöder både hemlandet och över tio utvecklingsländer genom KUH, bara komma igång innan covid-19 svepte över oss och resultaten blev knappa. Vi blev omskakade på hemmafronten, och härligt många blev väckta till att handla som vardagsänglar för ålderstigna grannar och släktingar. Har vi lärt oss att känna oss tillräckligt trygga i vår tillvaro nu, med pandemin fortfarande omkring oss, för att igen kunna hjälpa på distans? Jag hoppas det!
