Ödemarken som breder ut sig. Den är full av utmaningar, och inte sällan har äventyrarna bekymmer och utkämpar kamper som är svåra att fånga på film.
Mina egna äventyr är väl inte fullt så extrema. Men min dragning till naturen delar jag med äventyrarna, och kanske drömmen att någon gång få utmana fjället ensam. Hur det nu är så får man gräva där man står. Och härom veckan betydde det att skida i ospårad terräng i skogen bakom mitt hem. De första varven gick bra, vad ska man med spår till? Nästa dag lika så och nästa. Men sedan en kväll gick något snett. Skidan fastnade i någon barkbit och jag föll handlöst framåt och kom i kläm med skidan i en onaturlig ställning mot benet. Snälla människor hjälpte mig och småningom var jag hemma med benet i högläge och en påtvingad vila.
Jag började fundera. Livet är ju ett äventyr. Ofta i helt ospårad terräng. Man får själv hitta sina vägar och utkämpa sina kamper. De drömmar och den längtan man har är det som driver en vidare. Driver en att trotsa såväl rädslor som utmaningar. Ibland faller man. Barnen stiger genast upp när de faller, de unga är vidlyftiga och beter sig som om ingen morgondag fanns. Ofta blir man mer försiktig när man blir äldre. Erfarenheten gör att man oroar sig, eller till och med lämnar drömmarna av försiktighet. Så mycket kan ju hända i livets terräng. Har man tur är någon medmänniska där och plockar upp en då man faller.
Nåd är att Gud kan plocka upp oss, gång på gång. I en äventyrsdokumentär sitter två turkamrater i kvällssolen på fjället. Den ena frågar: ”Var skulle du allra helst vilja vara just nu?” Turkamraten skrattar. ”Det var en kuggfråga. Just nu vill jag allra helst vara just här.” Vid målet lyser kvällssolen sitt förklarande ljus över rutten vi gjort. Då vet vi varför, då är det värt det.
Jessica Bergström är kaplan i Mariehamns församling.