Januari är möjligheternas månad, början på ett nytt år. Någon ger kanske ett nyårslöfte, ett löfte som förhoppningsvis ska leda till en godare framtid eller till en bättre människa. Men om tiden här på jorden är begränsad, om man vet att månaderna, kanske veckorna är räknade. Vilket nyårslöfte skulle man då ge och hur skulle förväntningarna se ut?
Om JAG hade en begränsad tid kvar att leva skulle jag fylla den tiden med frisk luft, skratt, natur, musik och goda samtal om liv och död. Jag skulle släppa alla engagemang och evenemang. Jag skulle, med Karin Boyes ord, vara stilla och vörda vad jag ser, så att detta får bli detta och inget mer. Att iaktta nuet är ett underskattat äventyr.
Jag skulle släppa de människor som håller mig tillbaka. Jag skulle välja de som öppnar och sänder iväg. Jag skulle vända mig mot Honom som möter.
Om jag bara hade en kort tid kvar skulle jag vilja läsa flera böcker som Marilynne Robinsons, titta på flera TV-serier som Unortodox och streama flera filmer som The two Popes. Sånt med substans och bra slut.
Någon har sagt att den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en: att bli frisk. Så fel, vi sjuka har minsann också önskningar. Jag skulle önska mig det bästa av allt, fungerande elektronik, aptitlig mat och vackra ting. Bekvämlighet, långsamhet och värdighet.
OM, tänker jag, men vet att det handlar om NU. Det är nu jag ska skaffa mig bra elektronik och motorsäng. Det är nu jag ska äta gott utan att räkna kalorier eller tillsatsämnen, utan tanke på att bli en bättre människa. Det är nu jag ska omge mig med allt det vackra. Det är nu jag ska promenera med roliga vänner och kravlöst dra in doften av barnbarns hår. Det är nu jag ska småprata med Gud om kvällen, om det som är och det som ska komma.
Det är NU!
