Henrica Lindholm visste tidigt att hon ville hjälpa människor. I sitt jobb som diakon i Pargas församlingsdistrikt förverkligar hon det.
– Diakonin är fylld av många motsatspar. Den är mot individualisering och ensamhet, och för gemenskap. Mot våld, och för fred och omsorg. Mot konsumism, och för att dela. Vi behöver alltid också hitta det som vi är för.
Tidigare utbildade hon socionomer och blivande diakoner och kyrkans ungdomsarbetsledare vid yrkeshögskolan Novia. Hon ser gärna på diakoni ur ett brett perspektiv.
– Under 1800-talet byggdes institutionsdiakonin, den var viktig för kyrkan och en föregångare i utbildning av kvinnor. Under 1900-talet utvecklades församlingsdiakonin. Någon har sagt att 2000-talet borde bli de diakonala församlingarnas tid. Med det menar man att diakonin inte bara ska vara en sektor i församlingen, utan allt arbete skulle kunna präglas av diakoni.
En del församlingar har börjat jobba så, och det bidrar till att de utvecklas och växer.
– Jag gjorde ett studiebesök i Haparanda, där de tänker helt nytt. Där hade de uttalat i sin strategi att hela församlingen ska arbeta för att stöda och inkludera utsatta. I stället för centraliserade gudstjänster tog de bussar ut till de små byarna och ordnade gudstjänster där, så att människor som annars inte kunde komma till kyrkan hade möjlighet till det, som ett exempel.
– Vad gör vi om vi säger att vi tänker på de utsatta? Vad händer om församlingsmedlemmar inte har de vanliga resurserna? Många har svårt att ta sig till kyrkan. Borde vi till exempel ha kyrktaxi varje vecka?
Varför höra till kyrkan?
– På frågan varför man hör till kyrkan svarar väldigt många: för att det finns bra diakonalt arbete och barn- och ungdomsarbete. Det är en solidaritetshandling för många att höra till kyrkan, och det måste vi ta på allvar. Diakoni ska vara hela församlingens angelägenhet, de anställdas och frivilligas.
Hon betonar att det inte är någon kritik motförsamlingarna, att mycket görs väldigt bra.
– Det är mer fråga om något som kunde utvecklas, för att församlingar ska växa och må bra.
Hennes jobb är både givande och utmanande.
– Det mest givande är att lära känna människor, att försöka förmedla det goda och förverkliga kärleken till nästan. Det står det i kyrkolagen att församlingen ska göra.
– Utmaningen är hur man ska hjälpa människor som i hela sitt liv levt i utsatthet, där utmaningarna för förändring är stora. Hur ska man hitta och sprida det goda och glädjen då? Men de behöver någon som står vid deras sida och tror och hoppas att förändring är möjligt.
En av diakonins viktigaste uppgifter är att tjäna.
– Men det är också att vara en budbärare av det goda budskapet. Lite karikerat kan man säga som Franciskus av Assisi: Förkunna alltid evangeliet, om nödvändigt med ord.
