Just nu är jag på väg att trycka in pausknappen för några dagar. Jag är på väg på retreat långt bort hemifrån. En årlig retreat har för mig blivit något av ett måste. Det handlar om att under några dagar vika tid för bön, tystnad, läsning, vila, motion och gemenskap. Under ett par dagar får jag tid att tänka utan att det är något annat som pockar på.
Det är en tid när jag på något vis hinner fatt mig själv. Jag stänger av telefonerna och blir onåbar, men inte onåbar för Gud eller onåbar för mig själv. En årlig retreat innebär en större paus och den brukar jag ta.
Men så behöver vi också de mindre pauserna i vardagen, och de tycker jag är svårare att ta. För tempot skruvas upp under terminens gång och då kan det vara svårt att förmå sig att bromsa in.
Det svåraste med de små pauserna i vardagen handlar om att kunna vara närvarande i stunden, oberoende av om det handlar om att pussla med barnen, eller om det handlar om att läsa en bok eller springa en länk.
När tempot är för högt tenderar jag att tänka på något annat eller befinna mig någon annanstans än där jag just då är. Och då tappar jag kontakten till min medmänniska och till mig själv. Och jag missar så lätt Guds närvaro.
Vi får väl ta och hjälpa varandra med pausknappen. Jag brukar ta barnen till hjälp. Genom att släcka ner datorn, lägga bort telefonen och slå mig ner på golvet och pussla. Eller sparka en boll tillsammans. Då blir det paus.