I ett balanserat liv är förnuft och känsla i balans, men ibland är det trevligt att vara lite skev. En stark känsla – förälskelse till exempel – driver ut förnuftet och vi gör sådant som vi kanske inte annars skulle göra. Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …
Ett annat område där balansen kan vara skev ibland är det religiösa. Vi har lärt oss om Gud i söndagsskolan, i skriftskolan och genom bibelläsande, men om något verkar motsäga detta har vi känslorna på ytan. Det är väl naturligt ifall vårt förhållande till Gud är ett kärleksförhållande också från vår sida, inte bara från hans, men ändå vore det ibland bra att ta ett steg bakåt och tänka efter. Och motsvarande för oss präster: Vi borde tänka på lyssnarnas religiösa känslor, inte bara den rationella teologin.
Själv blev jag överraskad av den starka emotionella reaktionen på utställningen i Lovisa kyrka för några jular sedan, där konstverken på ett sakligt men lite okonventionellt sätt presenterade julens budskap. Jag räknade inte med att de flesta inte ser eller vill se realistiskt på Kristi människoblivande, utan vill förlora sig i sina känslor och återuppleva den magi som fanns vid barndomens jular. Genom att presentera evangeliets sanning på ett rationellt sätt stötte utställningen alltså besökarnas religiösa känslor, och det var förstås beklagligt.
Ett annat exempel är de andakter på YouTube som jag har varit med om att skapa på sista tiden. I flera av dem har jag försökt väcka tankar kring något tema, vilket inte har intresserat mer än något tiotal lyssnare. Senast spelade jag in några bekanta psalmer som talade till känslorna, och lyssnarnas antal var flera hundra!
Förnuft och känsla behövs båda två, också på det andliga området. När den ena delen saknas är det lätt hänt att någon far illa. Det har jag fått lära mig genom ibland dyrköpt erfarenhet.
