Birgitta Lillbäck kommer från Kristinestad. Till hennes familj hör barnen Elias och Emilia och fästmannen Markus Engström.
Birgitta Lillbäck kommer från Kristinestad. Till hennes familj hör barnen Elias och Emilia och fästmannen Markus Engström.

Hjälparen måste också komma ihåg att ta hand om sig själv

Närpes.

Hon hade jobbat med att stöda människor på många olika plan. Med tiden insåg hon att hon vill göra just det här, men från ett annat perspektiv. I juni vigdes Birgitta Lillbäck till diakon i sin hemkyrka.

30.9.2020 kl. 12:35

Hon har jobbat på daghem, inom barnskydd och missbrukarvård, som hemtjänstledare. När Birgitta Lillbäck var mammaledig väcktes längtan efter att studera igen.

– Jag har alltid älskat kunskap, att få studera och lära mig nya saker – få tänka och reflektera.

Hon avlade en specialyrkesexamen i psykiatrisk vård. Sedan jobbade hon en tid som socialhandledare.

Men en längtan fanns kvar.

– Jag har ända sedan tonåren känt att jag gärna skulle jobba inom kyrkan.

Församlingen har funnits med sedan hon som treåring började i dagklubben. Barnkör, gitarrgrupper och läger hörde till uppväxten.

– Jag är uppvuxen i en kristen familj och släkt.

Hon kommer ihåg att hon i tonåren funderade på att bli ungdomsarbetsledare. Men när hon började sina socionomstudier var det barn och unga och förebyggande missbrukarvård hon valde att rikta in sig på.

Men erfarenheten av jobba i nära kontakt med de svaga i samhället lade grund för ett kall.

– Jag kan inte säga att det kom över en natt utan det var som en känsla i hjärtat som växte sig starkare och starkare: jag vill jobba med de här människorna och de här problemen, men jag ville göra det från ett andligt, kyrkligt perspektiv.

Hon talar om processen att söka sig själv: vem är jag och vad ska jag bli när jag blir stor?

– På det här sättet får jag vara mig själv och göra någonting för en medmänniska.

Hon tog reda på att det var möjligt att komplettera socionomexamen med de kurser som behövdes för att få behörighet som diakon.

Viktigt att ta hand om sig själv

Birgitta Lillbäck fick sin diakonvigning i juni i Sideby kyrka. Det var ett undantag i en undantagstid att de nya diakonerna vigdes på sina hemorter, vanligtvis sker diakonvigningarna i Borgå domkyrka.

– Sideby kyrka har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den kyrkan känns som min hemkyrka.

Till vigningen kunde hon bjuda in nära och kära.

– Och de människor som på ett eller annat sätt har betytt något eller väglett eller handlett mig under den här resans gång.

Sedan augusti jobbar hon i Närpes församling. Församlingen är bekant, hon vikarierade som barnledare här för ett par år sedan samtidigt som hon studerade. Därför känner hon också de flesta medarbetarna sedan tidigare.

– Ingen vecka är den andra lik. Det är spännande, välsignade, meningsfulla dagar.

Vad är största utmaningen i jobbet?

– Det är så mycket man skulle vilja göra, det är så många man skulle vilja hjälpa eller beröra. Det känns ibland som att tiden inte räcker till.

En annan utmaning ligger på ett mer personligt plan.

– Förutom att vara närvarande i stunden vid varje människomöte så blir man en del av den människans person samt livssituationen hon befinner sig i. Då är det viktigt att komma ihåg att ta hand om sig själv, värna om sig själv och den egna andligheten. För att kunna ge till andra måste man först ge åt sig själv.

Birgitta Lillbäck

  • Från Kristinestad.
  • Familj: barnen Elias och Emilia och fästmannen Markus Engström.

Vad gör du för att koppla av?

– Jag lyssnar på musik och söker mig till havet och tänder levande ljus. Kanske läser jag någon inspirerande andaktsbok. Jag spelar gitarr, så det brukar jag också göra.

Berätta om en otippad talang eller intresse du har.

– Jag älskar återbruk, att renovera och restaurera. Gamla möbler, gamla hus. Ibland brukar jag kanske tro om mig själv att jag är en byggare eller målare, säger hon och skrattar.

Beskriv en favoritplats.

– Min favoritplats finns vid sommarstugan. En anspråkslös stockstuga med sprakande eld i vedspisen och havet utanför. Där kan jag titta ut mot horisonten, där himmel möter hav. Jag får känslan av att det finns någonting större och mäktigare som bär oss och finns där för oss.

Emelie Wikblad

De glada barnskratten från sandlådan vid Furugården har tystnat. Gunilla Holmberg och Britt-Mari Gripenberg saknar sina dagklubbsbarn.

Larsmo. Det är tragiskt att se det tomma utrymmet, säger Britt-Mari Gripenberg där hon står i den tomma Furugården i Larsmo. 4.5.2020 kl. 15:53

Lokalt. Hon var tio år och vandrade skrattande hem från skolan tillsammans med två andra flickor när de mötte hälsosystern på cykel. 4.5.2020 kl. 14:53
Martina Nikander med diakonipudeln Misan.

pargas. För Martina Nikander har jobbet som diakonissa känts precis rätt. – För mig är en vanlig arbetsdag full av höjdpunkter. 23.4.2020 kl. 14:16
Carina Aaltonen trivs bland bikuporna hemma på gården.

jomala. I stället för att resa bort kan man resa inåt, säger Carina Aaltonen. Hon hoppas att coronakrisen får oss alla att lära oss något nytt. 23.4.2020 kl. 12:51
Berndt Bergs förtjänstfulla arbete som kyrkoherde och kontraktsprost uppmärksammades när han i början av året fick ta emot Riddartecknet av I klass av Finlands Lejons Orden.

korsholm. Att vara präst är både ett arbete och en identitet. – Det blir en utmaning att ställa om, konstaterar Berndt Berg. Det känns konstigt att ta avsked i en tid när han inte får träffa församlingsborna. 22.4.2020 kl. 15:35
Diakoniarbetarna i Korsholm
Från vänster: Nina Andrén, 
Leif Galls, Hanna-Maria Hakala, Sandra Mörk och Gun-Lis Landgärds.

korsholm. Diakoniarbetarnas telefoner är i flitig användning. Nya behov uppstår, samtidigt som viruset begränsar de vanliga arbetsformerna. Många vill dra sitt strå till stacken och ställer upp för sina grannar. 22.4.2020 kl. 15:29

Kolumn. Kyrkoherde Berndt Berg tackar för din tid i Korsholms svenska församling. I den här kolumnen minns han några viktiga ögonblick i sitt liv. 22.4.2020 kl. 15:21
Prästen Olle är en kär kollega i Närpes församling.

Närpes. Barnledarna saknade sina dagklubbsbarn, så tillsammans med prästen Olle kläckte de idén om en dagklubb i videoform. 22.4.2020 kl. 15:15

Kolumn. Kristina Örn skriver om gåvor vi kan ge och gåvor vi får ta emot. 22.4.2020 kl. 15:12

Kristinestad. Praktisk handräckning eller ett lyssnande öra – diakonin har omsorg om människor på olika sätt. När framtiden är osäker tar man en dag i taget och ser var behoven är störst just nu. 22.4.2020 kl. 15:05
Saara Henkola och barnen Mayra och Isac tar paus i jobbet med skogsutflykter.

Borgå. Många föräldrar sliter just nu med distansjobb och barnen hemma. – Visst har man dåligt samvete, men i mycket försöker jag just nu gå där ribban är lägst, säger Saara Henkola. 22.4.2020 kl. 12:30
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

hopp. "Våren 2020 har sett mer annorlunda ut än vad vi någonsin kunde föreställa oss." 22.4.2020 kl. 12:23
Patrik Frisk (fr. v.), Kjell Lönnqvist och Sebastian Jokinen hälsar välkommen till onsdagskvällens ungdomssamling.

sibbo. Ungdomsteamet pratar och skojar vanligtvis med sina ungdomar ansikte mot ansikte, men nu är det virtuella träffar som gäller. 22.4.2020 kl. 12:14
Henrik Östman och Johanna Häggblom framför bilderna som ska hjälpa konfirmanderna att memorera trosbekännelsen. Häggbloms kollega Ella-Mari Esselström har tecknat bilderna.

Konfirmander. Lägren kan inte ske på distans, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 17.4.2020 kl. 12:37
Gunvor Flykt och hennes man bor i egnahemshus där det alltid finns något att syssla med. Barn, barnbarn och vänner finns också i närheten.

Borgå. Gunvor Flykt är en sann eldsjäl inom kyrkan. Hon kommer att sakna kyrkan i påsk, men säger: Tappa inte modet! 8.4.2020 kl. 11:20