Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

"Vi bygger inte människornas välmående genom att tänka tre månader i taget"

Närpes.

Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna.

17.9.2020 kl. 10:30

Mikaela Björklund har varit församlingsaktiv hela livet, vilket kanske inte är förvånande eftersom hon är dotter till en präst. Den vägen fick hon också se flera olika trakter och församlingar, från Sydösterbotten till Helsingfors.

– Jag lärde mig cykla i Sideby, började skolan i Korsnäs. När jag var tonåring landade vi i Närpes.

Församlingens ungdomsgrupp blev det första sociala nätverk hon byggde med jämnåriga, där kände hon att hon hörde hemma. Hon kände sig överlag väl mottagen i Närpes – även om hon senare fick reda på att en del klasskamrater undrat om hon försökte göra sig till genom att inte tala dialekt.

– Men när de fattade att jag inte kunde det så var jag som en av dem.

I ungdomsgruppen var det lätt att engagera sig. När de blev utan ungdomsledare var det Mikaela och en kompis som – som de yngsta i gruppen – tog på sig att under några timmar i veckan koordinera verksamheten.

Den allra första dagen de bodde i Närpes träffade hon också församlingsmästaren.

– Jag såg en man som höll på och röjde gräs utanför vårt hus. Jag minns att min pappa presenterade honom som vaktmästaren.

I hennes huvud hade kyrkvaktmästare vit skjorta, svart kostym och utan undantag grått hår.

– Den här såg helt annorlunda ut där han röjde runt knutarna. Han gjorde ett outplånligt intryck.

Per-Erik Björklund var också aktiv i ungdomsverksamheten och där lärde de känna varandra – idag är de gifta och har fyra döttrar.

Sin första bekantskap med kyrkofullmäktige stiftade Mikaela Björklund när hon gick i gymnasiet.

– Jag fick frågan och eftersom församlingen varit som ett hem för mig så kändes det ganska naturligt att engagera sig.

Hon märkte snart att fullmäktige jobbade med de mer övergripande frågorna. I följande val ställde hon upp för församlingsrådet och fick påverka verksamheten mer konkret.

Det mest givande tycker hon ändå är att delta i församlingens verksamhet. Körsången har alltid varit viktig för henne.

– Kören känns som ett andningshål eller en vattenkälla. När man kommer därifrån efter att ha sjungit och skrattat tillsammans så är man som ny.

Det ger kraft att få sjunga ord som är viktiga, som hon tänker: det här måste åhörarna få höra.

"Just den kristna tron och den grundpelaren, att vi finns till för varandra, har gjort det helt naturligt att engagera mig i gemensamma samhällsfrågor."


”Vi behöver alla goda krafter”

Mikaela Björklund hade etablerat sig i de kyrkliga förtroendeorganen men inte alls varit partipolitiskt aktiv när hon fick frågan om att ställa upp i riksdagsvalet för SFP.

– De hade noterat att jag tydligen var en människa som tyckte mycket och gärna, skrattar hon.

Valkampanjen var en lärorik resa för en nybörjare i politiken, den hjälpte henne bygga upp nätverk, och den gav mersmak. Efteråt engagerade hon sig lokalt, år 2008 blev hon invald i kommunfullmäktige.

Sedan dess har hon ägnat mycket av sin tid åt kommunpolitiken, vid sidan av arbetet som lärarutbildare vid Åbo Akademi, där hon jobbat med språk, flerspråkighet och diversitet i skolmiljön. Frågan om hur alla ska kunna känna sig välkomna i skolmiljön, oavsett bakgrund, ligger henne nära hjärtat.

– Just den kristna tron och den grundpelaren, att vi finns till för varandra, har gjort det helt naturligt att engagera mig i gemensamma samhällsfrågor.

Övertygelsen om att vi är utrustade med gåvor och att det finns någon större som bryr sig om oss ger henne trygghet.

– Jag vågar leva mitt liv fullt ut för att jag är övertygad om att det finns en hand som bär mig.

Den tryggheten bär både i arbetet och beslutsfattandet.

– Skulle man tro att man måste sitta inne med alla svaren och att var och en är sin egen lyckas smed, då ska man nog vara förfärligt modig för att våga ställa upp i samhällets tjänst.

Hon tänker att tron ger ett annat perspektiv på tillvaron.

– Jag har aldrig kunnat syssla med kvartalstänkande, livsprocessen är något mycket mer långsiktigt. Jag är övertygad om att man inte bygger människornas välmående genom att tänka tre månader i taget.

I kommunala har Mikaela Björklund aldrig hamnat i en situation där hon skulle ha tvingats gå emot det hon menar är rätt för en kristen människa. Visst finns det enskilda frågor där vi inte är enade som människor, här i landet eller globalt.

– Men om vi tar avstamp i att vi alla är oändligt värdefulla människor så borde vi kunna bemöta varandra med ömsesidig respekt också i sådana frågor.

I Närpes finns starka traditioner av samarbete med de lokala församlingarna.

– Jag ser ju att våra församlingar skulle ha väldigt mycket gott att bidra med och kunna vara ett fint komplement när vi nu märker att människors välmående börjar vackla. Vi behöver alla goda krafter för att påminna oss om vad som är viktigt.

Närpes är en humla

I våras bestämde Mikaela Björklund sig efter moget övervägande att det var dags att prova på något nytt och sökte jobbet som stadsdirektör i Närpes.

Hon ville också försöka hitta balans mellan de stora pusselbitarna i livet. Hon slets mellan spännande uppdrag där tiden inte ville räcka till.

– Politiken och Närpes har varit en stor del av min fritid i nästan tolv år. Sedan har jag ju en familj med fyra barn och en man och den där katten.

Rollen som mamma och fru är den enda där ingen kan ersätta henne.

Hon fick stadsdirektörsjobbet och tillträdde i augusti.

– Här finns spännande företag och innovativa människor. Det är ett bra ställe att bo på och vi kan göra det ännu bättre.

Hon säger att Närpes är lite som humlan som flyger för att ingen har talat om för att den att den inte kan. Närpes skiljer sig från trenden hos andra landsortskommuner; befolkningen växer på grund av inflyttning, arbetslösheten är låg.

– Vi tror på framtiden, våra företag vågar satsa. Vi väljer att inte titta på dystra prognoser, vi jobbar på här för att det är vår plätt på jorden.

Den största utmaningen i det nya jobbet är den förändringsprocess som alla kommuner står inför i och med reformen av social- och hälsovården. Det innebär en annorlunda kommun med mindre budget.

– Vår förra stadsdirektör Hans-Erik Lindqvist brukade säga att ”allt roligt blir kvar i kommunen”, så också för mig känns det spännande att vara med och bidra till förändringsarbetet.

Emelie Wikblad

I Elisabet Lundströms flock finns urprungsraserna Finskt får och Kajanalandsfår. De har alla sin personlighet.

Sibbo. Hon är församlingssekreterare, fårfarmare och guide. – Vi försöker vara så civiliserade men jag ser mycket av djurens beteende bland oss människor, säger Elisabet Lundström. 7.8.2020 kl. 11:13
Helena Rönnberg är kaplan i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Det var en glädje att se deras iver när de fick släppa loss i lekarna …" 7.8.2020 kl. 11:00
Närhet är ett grundläggande behov, där spelar babymassage en viktig roll, betonar Sussi Hindsberg, här tillsammans med sitt barnbarn.

Babymassage. Via dina händer visar du hur mycket du älskar ditt barn, säger Sussi Hindsberg. Hon håller kurser i babymassage och vet hur viktigt det är med beröring. 7.8.2020 kl. 10:47

Kolumn. Få saker är gränslösa. Decimalerna i pi. Universum? Äkta kärlek. Gränslösa saker är svåra att förstå. 6.8.2020 kl. 16:05
Christian Dahlin och Johan Österholm är både nyblivna pensionärer och engagerade i Missionsstugans verksamhet.

frivilligarbete. Missionsstugan i Jakobstad har återupptagit verksamheten efter att coronarestriktionerna hållit den stängd. Öppethållningsdagarna beror på antalet frivilligarbetare. 6.8.2020 kl. 09:15
Rapparen Dennis Svenfelt siktar på att bli prästvigd i januari. Fingertecknet är en geografisk bestämning för den amerikanska västkusten inom hiphopkulturen.

kallelse. Pedersöres sommarteolog Dennis Svenfelt upplever en kallelse att bli präst i församlingen. Han kan bli den första manliga laestadianen att bli prästvigd i stiftet på 40 år. 4.8.2020 kl. 08:25
Dagens videoteknik är betydligt enklare att hantera än den 16-millimeters filmkamera som Jan-Erik Widjeskog började sin filmarkarriär med.

Närpes. I femtio år har Jan-Erik Widjeskog jobbat med ljud och bild i olika former. Under åren vid När-TV har han också rapporterat från missionsfältet i Kenya och besökt emigranter i USA. Och han var med när kyrkan fick egen kanal. 5.8.2020 kl. 09:19
Annika och Anders Ekström åtar sig att fixa det människor behöver en hjälpande hand med. Bland de återkommande kunderna finns även traktens församlingar.

malax. Drömmen om den egna firman blev verklighet. Nu har de samlat erfarenhet av att tvätta kyrkfönster, mura skorsten – och flytta åt en människa de aldrig träffat. 5.8.2020 kl. 09:19

korsholm. Kom för att blir inspirerad av musiken, kom för samvaron, kom för andaktsstunden. På randen mellan sommar och vardag bjuder söndagskvällarna på musik i Korsholms kyrka. 5.8.2020 kl. 09:04
Rune Lindblom är präst i Korsholm. När han inte har prästskjortan på sig kan man också få se honom i motorcykelhjälm.

korsholm. När det är sommar kan en präst sitta på tre stolar, men i höst hoppas Korsholms svenska församling kunna välja vem som ska ta över kyrkoherdestolen. 5.8.2020 kl. 09:00

Kolumn. I bilradion sjunger Bee Gees ”How deep is your love” och jag kommer att tänka på några rader från en annan liten sång, ”så hög, jag kan ej nå över den, så djup jag kan ej nå under den ...” 5.8.2020 kl. 08:30
Dofterna gör att vi inte bara minns, vi återupplever, skriver Johanna Boholm-Saarinen.

Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42
Magnus Sundman vid hemkyrkan i Pargas. På kyrkogården kan man bekanta sig med många bekanta namn. Finlands första ärkebiskop, Jacob Tengström, har ett gravkapell,

Väståboland. Vi har inte så många borgar och slott i Finland – men kyrkor har vi. Guiden Magnus Sundman ser Finlands historia passera i skärgårdens kyrkor. 18.6.2020 kl. 13:36
Jarmo Juntumaa har finska som modersmål, men pratar svenska efter att ha jobbat tjugo år i finska församlingen i Stockholm.

vanda. Församlingen har kontaktat personer över 70 år för att kolla om de behöver hjälp i coronatider. – De flesta har tackat, en del har blivit verkligt arga. 17.6.2020 kl. 15:05
Jona Granlund jobbar som ungdomsarbetsledare i Vanda svenska församling.

Kolumn. "Livet är bäverfärgat teddytyg med neongröna spikes" 17.6.2020 kl. 14:57