Det var en annan kyla i luften imorse – dagen då skolorna i Åbo startade och (ovanliga) bilköer bildades på Mariegatan medan jag tog mig fram på cykel mellan bilar och trottoarkant. Det kändes nästan som skolstart även för mig. Det var inte klasskompisarna, men istället arbetskamraterna som jag skulle få träffa efter ett långt ”vår- och sommarlov”. Nåja, så mycket lov har det inte blivit, men faktum är att vi inte samlats till ett fysiskt möte med hela arbetslaget på fem månader. Vi har träffats i virtuella mötesrum och mindre grupper, men nu var det äntligen dags att mötas alla samtidigt under samma tak.
I början av dessa arbetskonferenser brukar vi göra en kyrie- och gloriarunda. Det är ett sätt att få dela – om man vill – hur man mår och känner sig just nu: Med vilka stämningar har vi startat vår dag? Rundan ger en möjlighet att dela också annat än jobbsaker. I kyriet berättar vi om det som känns svårt, som vi kanske oroar oss för. I gloriat nämner vi något vi är glada och tacksamma över.
Kyriet den här dagen är lika för många i gruppen: osäkerheten inför hösten. Kan vi starta vår verksamhet som planerat eller behöver vi tänka om?
Samma gloria delas också av flera: glädjen över att vara tillsammans igen.
Vi är utspridda i en vidare ring än vanligt, men vi är tillsammans med glada/utvilade/trötta/ivriga/värkande eller bortlängtande kroppar. Allt det som är du och jag just nu. Delandets ord i kombination med kropparnas närvaro föder en större värme och förståelse för varandra. Det här – är – vi. Det här brottas vi med i våra liv, det här hoppas vi på. Nu lägger vi allt i Guds hand. Eller påminner varandra om att det redan finns där. Hur hösten kommer att se ut vet vi inte, men ”Blott en dag” har vi.