Jag sitter och väljer konversationskort till ett vänskapsspel. Det är första veckan i augusti och Solf församlings konfirmationsläger på Klippan i Munsala. Jag plockar med korten och läser de olika påståendena och frågorna. På ett kort står det ”Om du skulle stanna vid en ålder – vilken väljer du?” För unga konfirmander är frågan inte så lämplig, de har inte erfarenhet av så många åldrar så det kortet väljer jag bort. Men jag börjar fundera på det själv.
Frågan är hypotetisk men man kan tolka den som att man ska välja vid vilken ålder livet ska ta slut, när man ska dö. Så är det knappast tänkt, tanken är väl att man med den erfarenhet man har av olika åldrar ska välja när det var som bäst. Nu vet inte jag hur det är att vara 65 år, 70 år eller 80 år och jag minns inte hur det var att vara under 12.
Av mitt 57-åriga liv är det ganska lite jag minns egentligen. Barndomen var överlag sorglös, trygg och glad tillsammans med föräldrar och tre systrar. Ungdomen tillbringade jag med bästa väninnan från morgon till kväll under oändliga diskussioner kring mer eller mindre viktiga frågor, tills vi valde olika skolor efter högstadiet. Livet rullade på med utbildning, giftermål, barn, yrkesliv, vuxenstudier, nytt yrke och nu också barnbarn.
Mitt valspråk har blivit ”Allt har sin tid”. Så står det i Predikaren i Bibeln och jag har citerat det många gånger under de senaste åren. Psalm 306 i psalmboken ”Tack min Gud för vad som varit” uttrycker så fint hur allt i livet hör till, både ljusa och mörka stunder, tider som varit och tid som kommer och stunden som är nu.
Så, jag tänker att jag inte vill stanna vid någon speciell ålder, nu väljer jag den ålder som är, med såväl det lätta som det svåra, det mörka och det ljusa. ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, idag hjälper Herren”.
Kristina Örn är diakon i Solf församling.
