Vi lever i en värld där det mesta har sina gränser och vi vill gärna veta var de går. Tydliga gränser ger trygghet, men att själv sätta gränser är inte alltid så lätt. Det kräver mod och vishet. Och närvaro och styrka för att upprätthålla dem.
Om någon uppför sig illa och respektlöst är det bäst att reagera genast. Jag menar inte ett öga för ett öga, utan genom att säga stopp. Så tolkar jag Jesus ord om att ”vända andra kinden till”: Hämnas inte utan ge förlåtelse. Men likväl: stå upp för det som är rätt – att vara stark och modig. Att vända andra kinden till betyder inte att godkänna att andra beter sig illa. Utan att, som i Franciskus av Assisis fredsbön, vända på det: ”Där hatet härskar – låt mig sprida kärlek! Förlåtelse där orätt har begåtts, och enighet där splittring råder. Där villfarelse finns – låt mig få bringa sanning.”
Många gånger har jag låtit andra bete sig illa eftersom jag inte vågat visa var gränsen går och för att det inte skall bli ”dålig stämning”. Fegt av mig. Det händer också att jag vill vara så snäll och duktig att jag säger ja till alla andra även om det innebär att jag säger nej till mig själv.
Snälla människor är omtyckta men om motivationen bakom snällheten är osäkerhet, feghet eller konflikträdsla, ja då är det inte sunt. Eller om följden av snällheten är en känsla av att bli utnyttjad, då är det dags att fundera på gränser.
Att våga sätta upp gränser för ditt eget och andras välmåendes bästa är gott. Och som någon sade så bra till mig en gång ”du måste kunna säga nej för att kunna säga ett ärligt ja”.
