Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

– Om kompisen är ledsen ska man trösta, säger Ilon, som sitter på Viljas axlar.

Solf. Snart firas Alla hjärtans dag eller vändagen. I vår gallup funderar några unga på hurdan en god vän är. 8.2.2023 kl. 11:24
Olof Jern är ungdomsarbetsledare i Solfs församling.

Kolumn. "Jag tror att den viktigaste egenskapen hos en vän är ärlighet." 8.2.2023 kl. 11:11
Att få fira dopfester har varit viktigt för familjen West och Högnabba.

Solf. – Kyrkan har en stor expertis i livets stora vändningar, säger Susanne West. Hon och familjen är inte aktiva kyrkobesökare, men församlingen har funnits med i vardag, sorg och fest, som en identitet och tillhörighet. 8.2.2023 kl. 11:07
De flesta som jobbar med akustik har en bakgrund inom musiken, säger Olli Salmensaari.

sibbo. Olli Salmensaari är akustiker och kan det mesta om hur olika ljud rör sig i ett rum. – Akustik i kyrkan är en mångsidig grej, säger han. 8.2.2023 kl. 10:54
Milja Westerlund är diakon i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Vad är det som får våra barn att göra varandra illa?" 8.2.2023 kl. 10:51
Samtalsstöd ges på både svenska och finska, och största delen av dem som jourar har jobbat eller jobbar med barn och unga. Från vänster Anni Kuivala, Minna Tuominen, Mayvor Wärn-Rancken och Mats Fontell.

BORGÅ. Pilotprojektet ”Walk in talk” startade i januari i år i Borgå. Projektet stöder ungasmentala hälsa genom att erbjuda lättillgängligt samtalsstöd. 8.2.2023 kl. 10:47
Till vänster: En ukrainsk grupp sjunger på julandakt i Malax kyrka. Till höger: Inna Kozyk på stickcafé vid Malakta i Malax. FOTON: PRIVATA

malax. Hur skulle träffpunkter för ukrainska flyktingar och ortsbor kunna se ut? I Malax tog ett nätverk tag i saken. 26.1.2023 kl. 15:36
Ellinor Grahn i Magasinet, ungdomarnas samlingspunkt i Lappfjärd. Foto: Privat

Kristinestad. Hon är ny ungdomsarbetsledare i Kristinestads svenska församling. Ellinor Grahn vill se de unga och finnas där för dem. 26.1.2023 kl. 15:31
Astrid Nurmivaara klädd 
i Helsingedräkten, på Kårböle 
ungdomsförenings 120-årsfest 9.10.2021.

vanda. Astrid Nurmivaara har varit aktiv inom politik och föreningsliv, och jobbat med allt från äldreomsorg till hantverk. De många erfarenheterna har gett henne en viktig insikt. 25.1.2023 kl. 16:33
örsamlingspastor Elefteria Apostolidou från domkyrkoförsamlingen,
korsbäraren Jari Pylvänäinen och prästen Kimmo Kallinen från ortodoxa församlingen i Borgå

Kolumn. Trots snålblåsten och kylan stannade glada människor kvar för att glädjas över ett praktiskt ekumeniskt samarbete. 25.1.2023 kl. 16:28
Det viktigaste är att församlingen är en trygg och välkomnande plats för ungdomar, anser Johanna Terho.

BORGÅ. Johanna Terho är ny ungdomsarbetsledare i domkyrkoförsamlingen i Borgå. Hon hoppas att samarbetet med skolorna kan återupptas med full kraft efter pandemiåren. 25.1.2023 kl. 16:23
Kyrkomusikerna Erica Nygård och Ann-Christine Nordqvist-Källström anser att motivationen ökar om man har möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter.

korsholm. ”Blicken framåt” var temat för årets Forum för kyrkans musik, det vill säga en samling för stiftets alla kantorer. Med temat vill man lyfta fram barn och unga och fokusera på kyrkomusikernas ork och motivation. 25.1.2023 kl. 16:15
Benjamin Häggblom är församlingspastor i Korsholms svenska församling och i Solfs församling.

Kolumn. "Det är dessa kärlekens halmstrån som ger hjärtat lite frid mitt i livets sorgespel. För någonstans mitt i allt det ofattbara finns Gud." 25.1.2023 kl. 16:13
Kyrkoherde Mats Björklund och förtroendevalda under välsignelsen i Korsholms kyrka.

korsholm. När församlingens förtroendevalda välsignas i Korsholms kyrka är det för att tydliggöra att de är kallade till en uppgift. Riter är viktiga, säger kyrkoherde Mats Björklund. 25.1.2023 kl. 16:09
Benjamin Häggblom intar gärna en lyssnande roll, inte minst i mötet med äldre människor.

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54