Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Sandra Mellberg jobbar med mat och hållbarhet.

BORGÅ. Sandra Mellberg är hushållsrådgivare på Marthaförbundet. Hennes råd i ekofastan: Ät enligt säsong, och gör småskaliga men långsiktiga förändringar! 15.3.2023 kl. 16:26
Nanna Rosengård leder Gospelkören i Kristinestad. FOTO: Jeanette Ribacka-Berg

Kristinestad. Alla kan lära sig sjunga gospel, säger Nanna Rosengård. Dessutom mår man bra av att sjunga i kör! 9.3.2023 kl. 17:53
– Jag känner mig riktigt hedrad över att vara behövd, säger Bodil Backman. FOTO: Johanna GRANLUND

malax. Pensionärstiden får vänta ett tag till för Bodil Backman, som nu hoppar in som ekonomisekreterare i Malax församling. Hon har jobbat på kontor i över 50 år – och trivs. 9.3.2023 kl. 17:49
Till höger: Kristina Örn. Foto: PRIVAT

Kolumn. Fastetiden kan hjälpa oss att sålla bort allt som vill komma i vägen och skymma ljuset som strålar ut från evangeliet, skriver Kristina Örn. 9.3.2023 kl. 17:44
Sara Laurell i färd med att restaurera målningen av läktarskranket.

nykarleby. Efter ett års renovering kan man snart börja boka förrättningar i nyrenoverade Sankta Birgitta kyrka i Nykarleby. I maj ska renoveringens första skede vara klart, men för säkerhets skull kommer församlingen att ta emot bokningar från juni. 8.3.2023 kl. 10:33

Kolumn. Frågan är inte enkel. Tolkningsmöjligheterna är många. Utgår frågan från frågeställarens gudsbild eller en gudsbild som frågeställaren har uppfattat att finns i samhället, men som personen själv inte omfattar? Vad menas med ”att tro”? 8.3.2023 kl. 10:18
Sociala nätverk och meningsfull fritid fungerar brottsförebyggande.

Gemensamt Ansvar. I år fokuserar insamlingen Gemensamt Ansvar på förebyggande av våld bland unga. Det behövs verkligen, konstaterar kriminalkommissarie Leif Malmberg i Borgå. 22.2.2023 kl. 22:27
Till vänster Selma Nylund i klass åtta, till höger dagens Selma snart 20 år.

kvevlax. – De editerade foton på mig som de lade ut på nätet, de ropade öknamn och kastade grus på mig, berättar Selma Nylunds . Hon försökte vara ”rätt”, men det var en omöjlig uppgift. Årets Gemensamt Ansvar-insamling vill motverka våld bland unga. 22.2.2023 kl. 22:09
Katarina Smeds är frivillig i Vanda svenska församling och teologistuderande.

Kolumn. "Med tiden vävdes det fram en berättelse som nu består i mitt minne." 22.2.2023 kl. 22:18
Manda Karlsson (till vänster) och Heidi Åberg vill att kursen ska 
bemöta den oro som kan finnas inför både förlossningen och omställningen att bli förälder.

vanda. Det erbjuds ingen svensk föräldraförberedelsekurs i Vanda, och rundturerna på BB för blivande föräldrar har bantats bort. Nu kommer församlingen in i bilden och ordnar kurs med inbjudna proffs. 22.2.2023 kl. 22:14
Hanna Saarijärvi är tf. diakon i Korsholms svenska församling.

Kolumn. "Är det faktiskt sant? Är detta hur vardagen ser ut bland unga idag?" 22.2.2023 kl. 22:05
20 procent av de insamlade medlen går i år till Stationens Barn, en tvåspråkig organisation som jobbar med att reda ut långvariga och omfattande fall av skolmobbning, också genom gatumedling.

korsholm. Årets upplaga av insamlingen Gemensamt Ansvar har fokus på unga i en våldsam värld, både i Finland och internationellt. Läs om varför också din hjälp behövs! 22.2.2023 kl. 22:02
Cay-Håkan Englund.

Kolumn. ”Du måste komma fort, pappa har dött!” De fruktansvärda orden ledde Cay-Håkan Englund vidare till ett intensivt sökande efter svar. Vad finns mer än det ögat kan se? 9.2.2023 kl. 13:51
– Jag inspireras av att ha olika slags arbetsuppgifter, 
säger Rose-Maj Friman. FOTO: PRIVAT

KORSNÄS. – Jag är intresserad av andra och andras berättelser, säger Rose-Maj Friman. Snart tar hon vid som kyrkoherde i Korsnäs församling. 9.2.2023 kl. 13:56
Kyrkstallarna och kyrkan har blivit bekanta under Per-Erik Björklunds 37 år som församlingsmästare. FOTO: JOHAN SANDBERG

NÄRPES. Den första mars tackar Per-Erik Björklund för sig och avgår med pension. Då har han arbetat som församlingsmästare i Närpes församling i hela 37 år. 9.2.2023 kl. 13:42