Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Uppdraget som frivillig i församlingen har fallit sig naturligt för Anita Virtanen.

BORGÅ. – Jag känner lugn när jag kommer in i vår kyrka. Jag älskar Borgå domkyrka, säger Anita Virtanen. Hon koordinerar församlingens gudstjänstgrupper och välkomnar varmt nya deltagare! 5.4.2023 kl. 17:47
Mats Lindgård är domprost.

Kolumn. "Domkyrkan är en kär samlingsplats för kyrkfolket. Därför behöver synpunkter som utgår från den gudstjänstfirande församlingens behov också tas seriöst." 5.4.2023 kl. 17:45
Från vänster Rosita Gustafsson-Nyman, Marjo Karppinen (serviceansvarig vid Sibbo kommun) och virkborgare Hilkka Rantanen.

sibbo. Virkborg är en grupp med flitiga handarbetare som gjort mycket gott för Sibboborna. Det är inte något småskaligt stickande, utan rejäla donationer till människor i alla åldrar. 5.4.2023 kl. 17:42
– Det kändes jätteviktigt att få behålla namnet Bergö församling i någon form, säger Ann-Charlotte Skinnar. Till vänster kyrkoherde Tomi Tornberg. FOTO: ARKIV/NICKLAS STORBJÖRK (T.V.), PRIVAT (T.H.)

malax. Bergö och Petalax blir kapellförsamlingar i vår. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till ett första möte som bjöd på många idéer. 5.4.2023 kl. 10:42
Annika Westergård. FOTO: PRIVAT

Kolumn. Hur förklarar man påskens alla traditioner för ett nyfiket barn? En vuxen får tänka till. 5.4.2023 kl. 10:36
Körmedlemmar ur S:ta Marian kuoro avtackar sin förra ledare Kristiina Heikkilä (t.v). Maj-Len Jossfolk (uppe, andra från höger) och Ritva Westerlund (tredje från vänster) påpekar att kören gärna tar emot fler medlemmar. FOTO: PRIVAT

NÄRPES. Den som sjunger i finska kören i Närpes församling sjunger ofta med länge. Hemligheten? Fin gemenskap, goda ledare och en varierad repertoar. 5.4.2023 kl. 10:27
Församlingsmästaren Tuure Viitala i Kristinestad har många strängar på sin lyra. FOTO: ANITA VIIK-INGVESGÅRD

Kristinestad. Känner du någon som har jobbat som mekaniker, sjöfartsofficer, fredsbevarare och kantor – och numera är församlingsmästare? Gör du det heter personen i fråga högst antagligen Tuure Viitala! 23.3.2023 kl. 09:27
Ungdomar tar del av påskvandringen under ett tidigare år.

korsholm. I år återvänder påskvandringen till kyrkkällaren i Korsholms kyrka. Vandringen levandegör påskens stora drama. – Man blir själv en av dem som ropar ”Korsfäst!”, säger Rune Lindblom. 22.3.2023 kl. 16:56
Rose-Maj Friman är kyrkoherde i Korsnäs församling.

Kolumn. "Vad är mina bekymmer mot hela världens? Att förminska sina egna bördor är inte heller rättvist." 22.3.2023 kl. 16:51
Övningarna inför Långfredagskonsert inleddes i januari. Här kammarkören Psallite, en del av sångarna saknas på bilden.

korsholm. På långfredagen framför Korsholms kammarorkester och kammarkören Psallite bland annat Requiem av Gabriel Fauré. – Vi hoppas publiken får känna frid efter konserten, säger Ann-Christine Nordqvist-Källström. 22.3.2023 kl. 16:46
Oratoriekören övar med Eric-Olof Söderström som dirigent.

BORGÅ. Oratoriekören i Borgå bjuder igen en gång på högklassiga konserter i påsktid: Nelsonmässan och Via Crucis. – Det är en upplevelse även om man inte alls skulle känna till klassisk musik, säger Eric-Olof Söderström. 22.3.2023 kl. 16:35
Georg Löfman är medlem i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Att be en bön varje dag känns lika nödvändigt som att andas." 22.3.2023 kl. 16:31
Mari Johnson vill skapa andligt utrymme i församlingen för bland annat unga vuxna.

vanda. Mari Johnson kommer att jobba i ett år med att starta ny församlingsverksamhet, inte minst i västra Vanda. – Önskemålen kom från medlemmarna, säger hon. 22.3.2023 kl. 16:29
Projektkörer som är aktiva under en begränsad tid passar dagens människor som inte alltid har lätt att förbinda sig en längre tid, konstaterar kantor Camilla Wiksten-Rönnbacka.

sibbo. Camilla Wiksten-Rönnbacka leder en nystartad projektkör som uppträder i påsdagens högmässa i Sibbo. 15.3.2023 kl. 16:34
Henrika Lemberg är dikakoniarbetare i Borgå svenska domkyrko­församling.

Kolumn. "Vår uppgift som vuxna är att på ett sunt sätt bemöta ett osunt beteende." 15.3.2023 kl. 16:30