Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

I Elisabet Lundströms flock finns urprungsraserna Finskt får och Kajanalandsfår. De har alla sin personlighet.

Sibbo. Hon är församlingssekreterare, fårfarmare och guide. – Vi försöker vara så civiliserade men jag ser mycket av djurens beteende bland oss människor, säger Elisabet Lundström. 7.8.2020 kl. 11:13
Helena Rönnberg är kaplan i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Det var en glädje att se deras iver när de fick släppa loss i lekarna …" 7.8.2020 kl. 11:00
Närhet är ett grundläggande behov, där spelar babymassage en viktig roll, betonar Sussi Hindsberg, här tillsammans med sitt barnbarn.

Babymassage. Via dina händer visar du hur mycket du älskar ditt barn, säger Sussi Hindsberg. Hon håller kurser i babymassage och vet hur viktigt det är med beröring. 7.8.2020 kl. 10:47

Kolumn. Få saker är gränslösa. Decimalerna i pi. Universum? Äkta kärlek. Gränslösa saker är svåra att förstå. 6.8.2020 kl. 16:05
Christian Dahlin och Johan Österholm är både nyblivna pensionärer och engagerade i Missionsstugans verksamhet.

frivilligarbete. Missionsstugan i Jakobstad har återupptagit verksamheten efter att coronarestriktionerna hållit den stängd. Öppethållningsdagarna beror på antalet frivilligarbetare. 6.8.2020 kl. 09:15
Rapparen Dennis Svenfelt siktar på att bli prästvigd i januari. Fingertecknet är en geografisk bestämning för den amerikanska västkusten inom hiphopkulturen.

kallelse. Pedersöres sommarteolog Dennis Svenfelt upplever en kallelse att bli präst i församlingen. Han kan bli den första manliga laestadianen att bli prästvigd i stiftet på 40 år. 4.8.2020 kl. 08:25
Dagens videoteknik är betydligt enklare att hantera än den 16-millimeters filmkamera som Jan-Erik Widjeskog började sin filmarkarriär med.

Närpes. I femtio år har Jan-Erik Widjeskog jobbat med ljud och bild i olika former. Under åren vid När-TV har han också rapporterat från missionsfältet i Kenya och besökt emigranter i USA. Och han var med när kyrkan fick egen kanal. 5.8.2020 kl. 09:19
Annika och Anders Ekström åtar sig att fixa det människor behöver en hjälpande hand med. Bland de återkommande kunderna finns även traktens församlingar.

malax. Drömmen om den egna firman blev verklighet. Nu har de samlat erfarenhet av att tvätta kyrkfönster, mura skorsten – och flytta åt en människa de aldrig träffat. 5.8.2020 kl. 09:19

korsholm. Kom för att blir inspirerad av musiken, kom för samvaron, kom för andaktsstunden. På randen mellan sommar och vardag bjuder söndagskvällarna på musik i Korsholms kyrka. 5.8.2020 kl. 09:04
Rune Lindblom är präst i Korsholm. När han inte har prästskjortan på sig kan man också få se honom i motorcykelhjälm.

korsholm. När det är sommar kan en präst sitta på tre stolar, men i höst hoppas Korsholms svenska församling kunna välja vem som ska ta över kyrkoherdestolen. 5.8.2020 kl. 09:00

Kolumn. I bilradion sjunger Bee Gees ”How deep is your love” och jag kommer att tänka på några rader från en annan liten sång, ”så hög, jag kan ej nå över den, så djup jag kan ej nå under den ...” 5.8.2020 kl. 08:30
Dofterna gör att vi inte bara minns, vi återupplever, skriver Johanna Boholm-Saarinen.

Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42
Magnus Sundman vid hemkyrkan i Pargas. På kyrkogården kan man bekanta sig med många bekanta namn. Finlands första ärkebiskop, Jacob Tengström, har ett gravkapell,

Väståboland. Vi har inte så många borgar och slott i Finland – men kyrkor har vi. Guiden Magnus Sundman ser Finlands historia passera i skärgårdens kyrkor. 18.6.2020 kl. 13:36
Jarmo Juntumaa har finska som modersmål, men pratar svenska efter att ha jobbat tjugo år i finska församlingen i Stockholm.

vanda. Församlingen har kontaktat personer över 70 år för att kolla om de behöver hjälp i coronatider. – De flesta har tackat, en del har blivit verkligt arga. 17.6.2020 kl. 15:05
Jona Granlund jobbar som ungdomsarbetsledare i Vanda svenska församling.

Kolumn. "Livet är bäverfärgat teddytyg med neongröna spikes" 17.6.2020 kl. 14:57