Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Kredu ordnar kurs för friskvård i äktenskapet.

nykarleby. Gå på dejt med din partner – och lär er att kommunicera bättre. Kredu ordnar en kurs för friskvård i äktenskapet. 3.9.2020 kl. 15:36

Kolumn. För en tid sedan var frun på en äppelprovning. Efteråt kunde jag inte låta bli att ställa frågan: Nå, hur ser det fullkomliga äpplet ut? 3.9.2020 kl. 15:30
Språkcaféet bjuder både på program och samtal.

nykarleby. Varje kväll i Språkcaféet känns meningsfull, säger Melina Saari, som hoppas att vem som helst ska våga kika in en tisdagskväll och lära känna invandrare som längtar efter nätverk. 3.9.2020 kl. 15:26
Sunds kyrka.

sund-vårdö. Ibland blir det fel. Förlåt oss stressade redaktörer! Församlingsannonseringen för Sund-Vårdö föll bort ur detta nummer av Kyrkpressen (18/2020). Här kommer den digitalt i stället! Barnkören startar igen, friluftsgudstjänst, mässa i Taizéstil och mycket mer! 2.9.2020 kl. 15:07
Frukostklubben disktuerar frågor kring andlighet, kultur, ekonomi, samhällspolitik, kyrka och teologi, berättar Tage Kurtén.

Åbo. Deltagarna i Frukostklubben räds inga ämnen. De vill komma ifrån boskillnaden mellan religiösa och sekulära frågor. 2.9.2020 kl. 00:00
Malena Björkgren är kaplan i Åbo svenska församling.

Kolumn. Vi är utspridda i en vidare ring än vanligt, men vi är tillsammans. 2.9.2020 kl. 00:00
Pyssel och lek står på programmet när familjekaféet drar igång igen.

Väståboland. I Pargas har församlingarna och staden samarbetat på ett lyckat sätt. Resultatet är familjekaféet Jolla som bjuder på otvungen samvaro för andra året i rad. 2.9.2020 kl. 00:00
Isabella Munck är beredd på virtuella satsningar om läget förvärras. Just nu ser hon det värdefulla i att få återgå till vanlig verksamhet.

sibbo. Klubbar för barn och deras föräldrar har startat i Sibbo. Isabella Munck hoppas på en så normal höst som möjligt. 2.9.2020 kl. 00:00
Martin Fagerudd är kyrkoherde i Vanda svenska församling.

Kolumn. Varken livet eller världen är simpla. De kan varken kontrolleras eller förutspås. 2.9.2020 kl. 00:00
För Brenda Serralde Luna är bönen ett sätt att bearbeta livet.

Borgå. ”Hej! Snälla kan ni be för det här!” Så kan en vanlig fråga se ut i de bönegrupper Brenda Serralde Luna är aktiv i på Whatsapp och Messenger. 2.9.2020 kl. 00:00
Wilma och Isabelle Lithén trivdes i församlingen när de var konfirmander och vill ge det vidare till andra.

korsholm. Bästa stunden på ett läger är när alla vågar släppa fasaderna, tycker hjälpledarna Wilma och Isabelle Lithén. I församlingen har de fått hitta en ledarroll och lärt sig mer om vad som händer bakom kyrkans kulisser. 2.9.2020 kl. 09:40

korsholm. Kyrkan borde finnas där människor är, på de sociala medier där yngre och äldre tillbringar sin tid. Ett annorlunda år har sänkt tröskeln för att ta itu med nya idéer och projekt. 2.9.2020 kl. 09:32
Fritiden tillbringar Christina Båssar helst i stallet eller på hästryggen.

korsnäs. Kommundirektör Christina Båssar tycker om närheten och flexibiliteten som den lilla orten erbjuder. Församling och kommun står varandra nära här – och har återväxten som gemensam utmaning. 2.9.2020 kl. 09:31
Inga-Lene af Hällström är t.f. diakoniarbetare i Kristinestads svenska församling.

Kolumn. Hur kan jag förmedla omsorg till dem jag bryr mig om? När vi inte kan röra varandra, när ansikten göms bakom munskydd. 2.9.2020 kl. 09:21
Jenni Broo är ny barnledare i Malax församling.

malax. Jenni Broo vill stå på de svagas sida. Nu jobbar hon med barn och trivs med att få berätta om Jesus. Hennes egen tro har förändrats med åren, att få svar på bön har gett den stadga. 2.9.2020 kl. 09:19