Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Silas, Nalani och Noomi Peltola läser ur olika barnbiblar som familjen har.

Solf. I Solf får varje fyraåring en egen barnbibel. Församlingen vill uppmuntra familjer att läsa tillsammans. 1.10.2020 kl. 08:15
Emilia Kontunen är församlingspastor i Kvevlax, Solf och Replot församlingar.

Kolumn. På söndag firar vi Mikaelidagen, änglarnas dag. Vi får fundera på hur vi kan vara änglar för de människor vi möter. 1.10.2020 kl. 08:00
Vid sidan av musik är navigation och båtliv ett stort intresse för Yngve Svarvar. Han har också byggt några småbåtar.

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40
Birgitta Lillbäck kommer från Kristinestad. Till hennes familj hör barnen Elias och Emilia och fästmannen Markus Engström.

Närpes. Hon hade jobbat med att stöda människor på många olika plan. Med tiden insåg hon att hon vill göra just det här, men från ett annat perspektiv. I juni vigdes Birgitta Lillbäck till diakon i sin hemkyrka. 30.9.2020 kl. 12:35
Patric Sjölander är ansvarig för ungdomsverksamheten i 
Närpes församling.

Kolumn. "De som är trygga i sin personlighet och i sin tro har lättare att acceptera och samexistera med andra som inte tycker och tänker som dem i allt", skriver Patric Sjölander. 30.9.2020 kl. 12:33

malax. – Jag har alltid bott nära kyrkan och hört kyrkklockorna kalla till gudstjänst. Från mommos köksfönster kunde vi se brudpar eller begravningståg skrida ner för kyrktrappan. 30.9.2020 kl. 12:32
– Idag är jag frisk, har inga mediciner. Jag brukar säga: Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, idag hjälper Herren.

larmo. När Nils ”Nisse” Johansson blev svårt sjuk i cancer fylldes han av mörka tankar: – Men Guds ord helade mig. 21.9.2020 kl. 10:17
Carita Holmström (till vänster) och Annika Cleo använde sina egna erfarenheter av sorg när de skrev material för konserten.

vanda. ”Sjung sorgen” är en konsert om det som vi alla någon gång drabbas av. Sorgen är unik, men upplevelsen kan vi kanske dela. 16.9.2020 kl. 11:03
Erica Långström ser fram emot att upptäcka Åbo, få nya kompisar och lyssna till lärare som är experter på sitt område.

jomala. – Det är lite spännande och lite nervöst, så mycket är nytt. Erica Långström har lämnat Jomala, församlingen hon storgillar, för att studera religionsvetenskap i Åbo. 16.9.2020 kl. 10:55
Jan Bambu Eriksson är skeppare på förbindelsebåten M/S Viken i Pargas.

Väståboland. Jan Bambu Eriksson säger att kyrkan är en plats där du kan lugna ner dig och stänga ute världen. – Det blir en slags meditation. Och rutinerna är desamma, du stiger upp lite och sätter dig igen. 16.9.2020 kl. 10:35
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30
Johanna Granlund är församlingssekreterare i Petalax och Bergö församlingar.

Kolumn. Jag erkänner direkt att jag inte skriver det här på grund av att jag själv skulle vara speciellt duktig på att lyssna på folk som bara klagar. Jag skriver för att det känns olustigt att rensning bland människor verkar vara något som normaliseras. 16.9.2020 kl. 09:32
Simone Öhman jobbar med barnverksamheten i Kristinestads församling.

Kristinestad. Vad kan jag göra av gamla strumpbyxor och Pringles-rör? Simone Öhman brukar locka till sig kreativa uppgifter var hon än är. I församlingen har hon också fått andra värdefulla erfarenheter. 16.9.2020 kl. 09:30
Camilla Svevar är kyrkoherde i Replots församling.

Kolumn. Camilla Svevar skriver om en höst då det gäller att ha både en A- och en B-plan, och funderar om vi nu kan få se en nystart för frivilligt arbete. 16.9.2020 kl. 09:19
Att Replot kyrka lutar märkbart åt söder beror på ett konstruktionsfel när den byggdes på 1780-talet.

Replot. Replot och Björkö kyrkor står mitt i sina byar, nymålade och klarröda. En som tillbringar mycket tid i dem är kyrkvaktmästaren Barbro Lähdesmäki. Någon som känner byns kyrka väl är också Jarl Nystrand, 16.9.2020 kl. 09:04