Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Kirsi Saarinen är på slutrakan med sina teologiska studier. Hon granskar bokföringar vid polisinrättningen.

BLI PRÄST. Kirsi Saarinen jobbar vid polisen med att bekämpa svart och grå ekonomi och göra samhället mer rättvist – men hon drömmer om att bli präst. Just nu gör hon församlingspraktik i Väståboland. 6.6.2023 kl. 15:00
Lena Blomstedt jobbar som diakon i Sibbo svenska församling.

Kolumn. Lena Blomstedt önskar, hoppas och vill att våra församlingar har en stark diakonal profil. Att var och en som kommer till vår kyrka stiger in genom en öppen dörr till ett välkomnande rum där någon ser, lyssnar och bekräftar. 31.5.2023 kl. 16:29
Joanna Holm är tf diakoniarbetare i Solfs församling.

Kolumn. "Kan jag välja att också lägga orosmolnen och de orealistiska förväntningarna bakom mig?" 31.5.2023 kl. 16:41
Mia Aspgård är trädgårdsmästare. På Solfs begravningsplats jobbar hon från maj till oktober.

Solf. Solfs begravningsplats är i goda händer när säsongsarbetaren Mia Aspgård börjar jobba i maj. Vilka blommor ska man satsa på för enkel skötsel? Hur hinner hon med 300 avtalsgravar? Och vad tänker hon om alla de döda? 31.5.2023 kl. 16:38
Urda Lindberg har fascinerats av bibliska berättelser ända sedan barn.

BORGÅ. Också i sommar blir det kaffeandakter i Borgå, en omtyckt tradition. Urda Lindberg sköter musiken. Som barn fick hon inte klinka på pianot. ”Nå lär mig då!” sa hon till sin pappa som var kantor i Pernå. 31.5.2023 kl. 16:34
Det är viktigt att församlingen ordnar program också sommartid, säger Mari Johnson.

vanda. Församlingsverksamheten fortsätter rulla trots semestertider. Under sommaren satsar man mycket på gemenskapsbyggande program i Vanda. 31.5.2023 kl. 16:27
Britta Hannus-Gullmets vid ett av kyrkstallen i Närpes.
FOTO: Håkan Gullmets

NÄRPES. Snart anländer ett hästekipage till kyrkstallarna i Närpes. I sommar bjuds det på demonstration av hur stallarna vid kyrkan användes förr i tiden. 31.5.2023 kl. 09:37
Rose-May Friman. FOTO: PRIVAT

Kolumn. Kyrkan är en traditionsbärare – inte ett museum, skriver Rose-May Friman. 31.5.2023 kl. 09:29
Nådehjonen sjunger i maj 2023. FOTO: Ann-May Lövdahl

Kristinestad. I Lappfjärd finns en kör med ett spännande namn: Nådehjonen. Hur kom den till, och hurdana sånger hittar man på repertoaren? Kantor Anna Karin Martikainen berättar. 31.5.2023 kl. 09:20
Bröstvärnet bakom Mats Edman har på bilden ännu inte fått sin slutliga färg. Stolen framför honom är en modellstol av de nya löstagbara församlingsmedlemmarna erbjuds bekosta.

nykarleby. Den 11 juni blir en festlig dag för Nykarleby församling då man får fira att kyrkan tas i bruk igen efter drygt ett års renovering. 31.5.2023 kl. 01:00

Kolumn. I skrivande stund har vi äntligen fått regn. Vattnet sugs upp genom växternas rötter, cellager och grenar. Skapelsens underbara växtkraft resulterar snart i näringsrika frukter, bär, grönsaker och färgsprakande blommor. 31.5.2023 kl. 01:00
Alf Wallin balanserar på bommen påhejad av Kati Nordström.

nykarleby. När skogsdungen bakom församlingshemmet i Jeppo gallrades trodde man att barnens lekplats var förstörd. Men efter att ha sörjt skogen satte sig Kati Nordström på en sten och funderade. 31.5.2023 kl. 01:00
Patrica Strömbäck är ny kaplan i Närpes församling. FOTO: CLAIRE DEPIT

NÄRPES. Nya Närpeskaplanen Patrica Strömbäck trivs bäst med att prata med och lyssna på människor. 19.5.2023 kl. 10:46
Malin Backman, Ly Liljedahl, Hanna Wester, Anna-Maria Nyström hör till Vänmammornas styrelse. Barnen heter Ines och Elis Öst, Minea Liljedahl, Ted Wester, Lydia och Cleo Nyström.

jakobstad. Jakobstads svenska församling samarbetar med en nybildad förening för mammor i staden med omnejd. Föreningen Jakobstads Vänmammors mål är att skapa nätverk och minska ensamheten bland mammor. 19.5.2023 kl. 10:23

Kolumn. Jag har nyligen kommit tillbaka efter en helg i Helsingfors med en grupp ungdomar från vår församling. Under helgen besökte vi bland annat olika församlingar och funderade en hel del på olikheter, gemenskap, förnyelse och tradition. 19.5.2023 kl. 10:14