Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

– Det var välgörande att sätta fokus på något utanför ens egna tankar och att se resultat av ens arbete, säger Kaj Löfvik.

korsholm. Att få ta del av Kaj Löfviks naturintresse är en njutning i såväl ord som bild. Den här dagen skriver han på Facebook: ”Sol och värme för en frusen trädgård är som kärlek för en frusen själ, plötsligt är det som var snö och is ett blommande paradis.” 28.4.2021 kl. 09:30
Lilian Westerlund är mångsysslare i Replots
församling.

Kolumn. "Nu är det vår och aldrig är väl Guds nåd så påtaglig? Det är kanske aldrig annars så lätt att se hela kristendomens budskap gestalta sig framför våra ögon." 28.4.2021 kl. 09:30
Linda Frejborg och Jens Nyberg skulle gärna ha firat med sina nära, men huvudsaken är ändå att de gifter sig.

Borgå. De fick ställa in det mesta av sitt planerade bröllop – men ser ändå fram emot att bli gifta. 28.4.2021 kl. 09:30
Solveig Halonen är förvaltningssekreterare i Vanda svenska församling.

Kolumn. En blå klänning och en känsla av förväntan. Solveig Halonen skriver om det vi inte kan välja – och om sakerna vi kan. 28.4.2021 kl. 09:30
I folkmusikbandet Ratatosk spelar 
Frank Berger vevliran Hildegard.

Åbo. – Hon har öppnat dörrarna till en spännande värld! säger han. 19.4.2021 kl. 10:17
Även om han fått bönesvar
har Kenth Kummel erfarit
att det inte finns
någon kvickfix. Det kan ta tid.

jakobstad. I över tio år levde Kenth Kummel och hans fru som i två olika läger. Hon var församlingsaktiv medan han föredrog kompisarna på krogen. 14.4.2021 kl. 10:14

MALAX . Leif Tast vill vara ett stöd för människor omkring sig. I församlingen önskar han sig låga trösklar. 14.4.2021 kl. 10:14
Ingemo Gullans gillar att jaga - framför allt för naturupplevelsens skull.

NÄRPES . Ingemo Gullans är en sann föreningsmänniska, men hon njuter också av stillhet och ro. 14.4.2021 kl. 10:25
Bernice Haglund-Wikström, Nina Vikman och Tanya Östman är församlingsfaddrar i Jakobstad. Haglund-Wikström är fadder åt Leo Östman, sex månader.

jakobstad. Församlingsfaddrarna är församlingens utsträckta hand till de allra yngsta medlemmarna. Flera som vill axla den rollen behövs. 14.4.2021 kl. 10:08

Kolumn. Den senaste tiden tror jag att många av oss har tänkt på hur det riktigt ska bli med pandemin som härjar i vår värld och med de restriktioner vi har. Så är det i alla fall för mig. I skrivande stund ter sig nog åtminstone närframtiden synnerligen oviss. 14.4.2021 kl. 10:01
Tuija Wilman visar upp dopsymbolerna: dopträdet som står i kyrkan, ljuset och sockorna den nydöpta får som gåvor.

Borgå. För någon är dopet tradition, något som hör till. Någon annan minns den fina relation de haft till sin egen fadder. 14.4.2021 kl. 08:45
Elefteria Apostolidou är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Även ett digitalt möte får en annan dimension när vi på riktigt stannar upp och ger av vår egen tid", skriver Elefteria Apostolidou. 14.4.2021 kl. 08:30
Oscar Taht blev hjälpledare för att han inte ville att skriban bara skulle bli en engångsupplevelse.

vanda. – Det känns som att vi unga har lämnats mer som en sidotanke, säger Oscar Taht. 14.4.2021 kl. 08:30
Ebba-Stina Beukelman hoppas på att ge över stafettpinnen till någon som vill ta vara på de möjligheter som finns i församlingen.

Solf. Ebba-Stina Beukelman ville jobba i församling. Att det skulle vara som barnledare hade hon inte föreställt sig. 14.4.2021 kl. 08:30

Kolumn. Många var i början tveksamma till de nya streamade lösningarna, de kunde väl inte ersätta en traditionell gudstjänst? 14.4.2021 kl. 08:30