Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Kenneth Öster trivs i skogen i Kalax. Foto: Privat

NÄRPES. – Vi får inte glömma bort att vi är människor, hur mycket vi än talar om digitalisering! Kenneth Öster lyfter fram det humana i skola och samhälle. 14.2.2022 kl. 14:40
Luisa Tast. Foto: Privat

Kolumn. Hur kan det vara så enkelt att påbörja nya vanor men så svårt att avsluta dem? undrar Luisa Tast. 14.2.2022 kl. 14:36
Anders Forsman har nyupptäckt Niclas Nylunds orgelmusik och spelar den ofta  i gudstjänsten.

Larsmo. Kantor Anders Forsman spelar numera ofta lokalkomponerad musik i gudstjänsterna. Nu kallar han Niclas Nylund församlingens huskompositör. 3.2.2022 kl. 06:02
Lars Solvin hade tidigare femton anställda under sig. Nu driver han ett enmansföretag.

nykarleby. Som tidigare verkställande direktör har Lars Solvin lärt sig att han vill verkställa, men inte vara direktör. 3.2.2022 kl. 06:01

Kolumn. Som präst i en växande församling har jag sällan tid för ordentlig uppdatering eller komplettering av mina teologiska kunskaper. Vanligtvis får jag nöja mig med en hastig genomgång av ett stycke i en bibelkommentar eller i bästa fall en kortare predikan hos Luther eller kyrkofäderna. Uppdateringen av det teologiska kunnandet blir alltför splittrat och fragmentariskt. Dessvärre är det inte riktigt lätt att hitta böcker i trosläran som på ett naturligt sätt skulle grunda sig på vår kyrkas bekännelse och samtidigt vårda ens trosliv som pastor och själasörjare. 3.2.2022 kl. 06:00
Sofia Rinne och Linnéa Hankalahti gillar att se hur barnen utvecklas och lär sig nytt.

pargas. Det roligaste är att se barnen utvecklas, säger Linnéa Hankalahti och Sofia Rinne. Dagklubben tar i vår också emot tvååringar. 2.2.2022 kl. 11:51
Teemu Hälli tror att vi kommer att märka att coronapandemin sätter spår som tar länge att reparera.

Åbo. Coronapandemin kommer att lämna långvariga spår – kanske lika långvariga som nittiotalets recession, säger Teemu Hälli, som är beredskapschef vid samfälligheten i Åbo. 2.2.2022 kl. 11:42
Det är viktigt att det finns en vän som väntar.

Åbo. Morgonmålet går smidigare och vinterkläderna tycks plötsligt ha blivit mycket lättare att få på när man har en vän som väntar, skriver Malena Björkgren. 2.2.2022 kl. 11:47
En favorit i dagklubben är play-doh-lera.

kvevlax. I många familjer har det blivit mycket hemmatid just nu, och det kan vara svårt att få tiden att gå. Här kommer lite tips från dagklubben om vad man kan göra hemma tillsammans med barnen. 1.2.2022 kl. 12:57
Emilia Kontunen är församlingspastor i Korsholms svenska församling.

Kolumn. I skrivande stund sitter jag hemma vid mitt köksbord under en filt. 1.2.2022 kl. 12:47
Jukka Ihatsu vill vara konsekvent, då vet ungdomarna vad han står för.

kvevlax. För att få ungdomar att öppna upp behöver man ses många gånger och ansikte mot ansikte, konstaterar ungdomsarbetsledare Jukka Ihatsu. 1.2.2022 kl. 12:43
Boris Salo har tillsammans med Larsmo När-TV spelat in åtta avsnitt om Markusevangeliet avsedda för samtal inom smågrupper.

Larsmo. Då pandemin sköt upp en inplanerad kurs valde Boris Salo att spela in kursen i stället. Nu får flera församlingar glädje av den. 20.1.2022 kl. 14:00
Dan Wickholm säger att han numera verkligen förstår innebörden i att försöka njuta av varje dag.

sibbo. – Vi har det lite annorlunda än många andra, men vi har det bra, säger Dan Wickholm, som förra året utsågs till årets pappa. 1.2.2022 kl. 12:35
Mikael Grönroos är informatör i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Kyrkan har överlevt ofredsår och krig, tidigare pandemier, svältår och andra prövningar, och när coronapandemin är över står den fortfarande där." 1.2.2022 kl. 11:06
Domkyrkan har lysts upp också tidigare år. Katarina Broas tycker bäst om glädjen och stämningen under ljusfestivalen.

BORGÅ. Det blir en ljusfestival i Borgå också i år. – Vinterns mörker viker och ljuset tar över, säger evenemangsplanerare Katarina Broas. 1.2.2022 kl. 10:59