Återflytten till Åbo efter 34 år kändes så rätt. De innehållsrika åren däremellan är jag väldigt tacksam över. Spontant kändes det att Åbo stad är som förut – men ändå så annorlunda. Åbo svenska församling är den samma – men ändå helt förnyad. I Åbo har jag gått i skola och studerat och där började jag mina stapplande steg som präst i början på 1980-talet.
Fjolårets mest otippade fråga lydde ”kan du tänka dig att vikariera för kyrkoherden i ett halvt år”. Efter noggrant övervägande och många böner lovade jag att ställa mig till förfogande, eftersom det fanns ett uppenbart behov. Men då kunde jag inte veta vad jag gav mig in på. Det blev betydligt mera spännande än jag kunde föreställa mig. Att lära sig nya datasystem och andra rutiner var litet utmanande för en pensionär, fick jag erfara. När jag blivit någorlunda varm i kläderna och kände mig som en del av arbetslaget, kändes det riktigt inspirerande.
Utan någon större förvarning kom bomben. Boom! Corona-bomben kreverade i våra samhällen. Vi firade högmässa som vanligt i domkyrkan, utan att veta att nästa söndag är det inte längre möjligt. Men följande söndag firade vi gudstjänst i en tom kyrka som strömmades och kunde ses på virtuaalikirkko.fi. ”Deltagarna” var då tre–fyra gånger fler än söndagen innan. Nu efteråt känns det som att ett under hade skett.
Men att vara tvungen att ta beslut att pausa all normal verksamhet kändes absurt. Listan över verksamhetsformer som inte kunde fortsätta blev cirka en sida lång! Vad kan vi göra trots allt? Och hur? Hur fungera som församling när grundförutsättningarna plötsligt saknas? Hur sköta beslutsfattandet och planeringen, när vi inte kan träffas fysiskt? Frågorna var många och osäkerheten stor. Att då bära det operativa ansvaret var tidvis inte helt lätt.
Men med idérika, fiffiga och entusiastiska medarbetare hittades framkomliga vägar och tekniska lösningar. Vår Herre fick många tack för vardera. Nu känns det onormala nästan normalt.
Församlingens uppgift är att skapa möten mellan människor och Gud, mellan människor och människor och ge mötena innehåll. Trots att vi nu kan fira högmässa normalt, men med begränsningar, är min fråga: Hur länge kan vi vara kyrka utan att kunna fira gudstjänster och nattvard tillsammans? Så länge ”tilanne sitä vaatii” antar jag att man svarar i ett förfinskat Åbo.
Clas Abrahamsson har i vår varit tf kyrkoherde i Åbo svenska församling.
