Sommarkaféet har hört till traditionen i Åbo svenska församling, och sommarkafé ska det bli också i år – om än i lite modifierad form.
– I sommar kör vi igång först i juli. Vanligen har församlingens sommarkafé lockat främst pensionärer och barnfamiljer, nu får vi se i vilken grad människor vågar röra sig utanför hemmet, säger Carita Eklund, diakonissa i Åbo svenska församling.
Församlingen har gjort sitt yttersta för att beakta kafébesökarnas säkerhet. Kaféet ordnas onsdagar klockan 13–15, utomhus på församlingshemmets bakgård.
– Vi räknar med att kunna dricka kaffe och umgås på säkert avstånd.
Det finns en anställd på plats och det ska också bli servering – precis hur serveringen ordnas med tanke på säkerheten är ännu öppet.
– Många äldre har frågat om det blir kafé också i år. Jag tror det finns ett uppdämt behov att träffas, sedan får vi se om folk vågar komma. Men jag tänker att om man inte vågar sätta sig ner och dricka kaffe vågar man kanske prata en stund.
Carita Eklund har märkt att behovet av gemenskap är stort just nu.
– Vi är flockdjur och behöver få bekräftelse på vilka vi är av våra medmänniskor.
Därför hoppas hon att folk ska ta sig till kaféet också om vädret inte skulle vara på topp.
– Man får ta en varmare jacka i stället! Och vi ska se till att det finns sittdynor för stolarna och filtar för dem som fryser.
De senaste månaderna har Carita Eklund skött sina klientkontakter främst per telefon och sociala medier.
– I början ringde alla våra stamkunder, även om deras livssituation inte förändrats så mycket. Ångesten är stor. Många bär på stor osäkerhet eftersom vi inte vet när epidemin är över.
Hon har märkt att en del blir väldigt rädda för smitta, den rädslan blir som ett mörkt monster och gör att de nästan slutar leva.
– Då försvinner lätt perspektivet. Ändå är det ju samma saker som är viktiga för oss fortfarande. Också för mig! Att få sova och dricka morgonkaffe, att höra av familj och vänner.
Hon har hjälpt en del äldre församlingsbor med praktiska saker.
– Och så säger de: Jag skulle så vilja att du gav mig en kram!
Lyckligtvis är det vår, konstaterar hon.
– Vi ser att det blir grönare. Annars vet jag inte hur folk skulle orka.
Församlingen kontaktas också av människor som vill hjälpa, som undrar om de kunde ge pengar. Visst kan man göra det, men …
– Jag tänker att kanske man kunde knacka på hos grannen i stället? Man ser ju vilken tant som går ut och drar sin kasse mot butiken, och vilka barn som går ensamma på dagarna. Kanske man kunde sätta sig på en bänk och säga till en mamma: Ni måste ha det kämpigt just nu.
Alla vill vara hjälpare, men få vill ha personlig kontakt med den som behöver hjälp.
– Det behöver inte vara stort. Baka en kaka och för en bit till grannen! Det kan förändra någons dag.
