– Replots församling är och förblir min hemförsamling, säger Lilian Westerlund.
Under flera år var församlingen för henne mest julbön och bröllop, konfirmation och begravning – nu sitter hon i församlingsrådet och sjunger i kören. Att hennes man jobbar som diakoniarbetare har också gett nytt perspektiv på församlingsverksamhet.
Själv är Lilian Westerlund intresserad av sociala medier, ett intresse hon delar med församlingens kyrkoherde och kantor.
– Vi började smida planer för att på olika sätt öka församlingens synlighet i samhället och komma närmare människorna. Redan i januari satte vi igång och intresset för våra inlägg har ökat (vågar jag säga) lavinartat med följare både nära och i fjärran.
Hon har gjort Facebookinlägg och varit med och bandat andakter och barnprogrammet ”Mopparna”.
– Det har varit roligt på alla sätt, vi är ett jättebra team som jobbar bra tillsammans. Jag hoppas att församlingens lite annorlunda sätt att jobba under den här tiden har kunnat inspirera andra församlingar.
Under undantagstiden har hennes frivilligengagemang breddats från bekanta områden som bild och film, till att medverka i psalmsång vid gudstjänster och andakter och koka soppor och makaronilåda till matutdelningen.
– Enligt min familj kanske det är det mest ovanliga jag har ställt upp på, med tanke på att matlagning annars är något jag gör något motvilligt och med mera måttliga framgångar, säger hon med glimten i ögat.
Lilian Westerlund
- Bor i Södra Vallgrund med man och son. Till familjen hör också en utflyttad dotter, tre hundar och två katter.
- Har senaste tiden jobbat med olika saker, från tidning till forskning, och som gymnasielärare i hälsokunskap.
- Aktiv frivillig ”bakom kulisserna” i Replots församling.
Jobbat i Pippi Långstrump-anda
Lilian Westerlund har uppskattat det lugnare tempot den här våren.
– Vi har haft mera familjetid då vi alla studerat och jobbat hemifrån och gjort många saker tillsammans som ofta annars blir bortprioriterade.
Hon har hittat en ny tacksamhet för sitt hem och människorna hon har runt omkring sig. Det svåraste har varit att vara tvungen att begränsa sitt umgänge med föräldrar och vänner.
"På samma gång är det just det här med det höga tempot jag inte saknar. Kanske är det något av det här som jag hoppas skiljer ”före” från ”efter”. Att vi på något sätt har blivit påminda om det som betyder mest i livet."
Vad hoppas du att församlingen lärt sig av den här tiden?
– Bland annat hoppas jag att vi kan behålla kreativiteten och fantasin också framöver. Vi har haft lite Pippi Långstrump-anda, ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!”.
Att fortsätta ha möten och sammanträden på distans kan spara tid och pengar.
– Jag tror också vi kommer att fortsätta att banda gudstjänster och kanske andakter, ja, vem vet vad vi kommer på! skrattar hon.
Församlingen har sett att många deltar också digitalt, gillar, följer och kommenterar. Lilian Westerlund hoppas församlingsborna även i fortsättning ska kunna tycka till, påverka och förändra.
– På så sätt kan alla få känna att församlingen är något som ”vi” gör tillsammans och att var och en kan bidra på sitt eget sätt.
Hon tycker det ska bli roligt att få mötas ansikte mot ansikte i kyrkan igen nu när restriktionerna lättar. Kanske har människor märkt av ett tomrum när man inte fått samlas som vanligt. Hon hoppas att fler nu kommer till kyrkan och deltar i annan verksamhet.
– Församlingen har en viktig betydelse i vår bygd, och man kanske märker det och tänker på det mera nu när dörrarna har varit stängda.
Vad har du saknat mest?
– Körsången! Vi har så roligt tillsammans också mellan sångerna!
Själv har hon haft förmånen att vara aktiv i församlingen på olika sätt även under den här tiden. Men hon saknar att vistas i kyrkorummets särskilda atmosfär, saknar musiken och predikan i de vanliga gudstjänsterna – även om videoandakterna bjudit på fräsch omväxling.
– Som person är jag social, och det som jag saknar mest är att få träffas i verkligheten och kanske ge och få någon kram, ler hon.
Avsaknaden av de verkliga mötena i klassrum och lärarrum, de studerandes stim i korridoren på rasterna och kollegornas diskussioner, har gjort hennes vardag väldigt tyst.
Är det något du märkt att du inte saknar?
– På samma gång är det just det här med det höga tempot jag inte saknar. Kanske är det något av det här som jag hoppas skiljer ”före” från ”efter”. Att vi på något sätt har blivit påminda om det som betyder mest i livet.