Juldagsfirande i Dunga.
Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad

Karl af Hällström är kaplan i Agricola svenska församling.

Kolumn. "Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …" 14.10.2020 kl. 00:00
Carola Rantti som är husmor på Nilsasgården tycker om att planera sitt jobb självständigt. Utsikten från kapellet över Storträsket hör till hennes favoriter.

sibbo. – Här springer älgarna, hjortarna och rävarna. Carola Rantti är husmor på Nilsasgården, församlingens mångsidiga lägergård. 14.10.2020 kl. 00:00
Titti Sundblom säger att hantverkande i första hand är en livsstil, inget man nödvändigtvis blir rik på.

mariehamn. Titti Sundblom jobbar med smycken, hon är nämligen guldsmed. Hon är troende sedan länge. – Men det gör ju inte att jag är någon bättre människa. Jag har till exempel ett fruktansvärt temperament. 14.10.2020 kl. 00:00
Tinca Björke är informatör i Mariehamns församling.

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Väståboland. ”För tjock klang och för osmidig, färdig för museet”, experterna dömde ut orgeln i Korpo kyrka på 1970-talet. Men så blev det inte. Nu firar den 150 år! 14.10.2020 kl. 00:00
Hanna Hofmans superkraft skulle vara att se till att alla människor har tillräckligt med pengar på kontot.

korsnäs. Jobber tar inte slut när klockan slår fyra. Hon möter sina medmänniskor både som diakonen och som Hanna. 14.10.2020 kl. 16:50
Susanne Lindbäck är värd för stickcaféet som sammanstrålar i hennes butik. Att de kunde sticka tröstesjalar var Gunilla Teirs idé.

Kristinestad. Den som besöker en sörjande människa kan bära med sig något som värmer, det ser stickcaféet till. För dem är handarbetet och gemenskapen lika viktiga. 14.10.2020 kl. 16:45
Barbro Wester är medlem i Solfs församling.

Kolumn. Kanske jag salufört kaffepausen lite extra. Kanske är det den jag själv minns från min barndom. För han frågade med glädje i rösten: "blir det kaffepaus?" 14.10.2020 kl. 16:31
Det finns en hel del att fundera kring för att allt ska löpa med verksamheten i Lovisas missionsstuga.

Solf. Från bostad till barn- och ungdomsutrymme till förvaringsplats. Till slut fick Lovisas stuga nytt liv som loppis och café. I dag drivs verksamheten i missionsstugan av cirka 25 frivilliga. 14.10.2020 kl. 16:30
De virtuella allsångerna livas också upp av klipp och vyer utifrån – ungdomarna fick springa ut och kasta höstlöv som bildsättning till Carolas När löven faller.

korsholm. När psalmsången begränsas av säkerhetsskäl får traditionella koncept bli digitala. Körer i alla åldrar leder virtuell allsång under två höstkvällar. 7.10.2020 kl. 08:55
Malena Björkgren är flyktingkoordinator i Åbo svenska församling. Hon vet hur ensam en människa kan vara, och vad kontakt betyder.

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37
Janette Lagerroos är kaplan i Houtskärs
kapellförsamling.

Kolumn. "Jag tänker mig att lärjungarna sitter tysta och lite molokna där bredvid Jesus när han talat, för det är så jag känner mig när jag läser orden. Hur ska jag kunna bli som ett barn igen?" 1.10.2020 kl. 11:29
Det har skrivits otaliga böcker om den omåttligt produktiva och populära psalmförfattaren Anders Frostenson.

Väståboland. Anders Frostenson framstår som gemytlig, känslig, begåvad och lite bohemisk. Han skrev psalmer under promenader, ibland med en stav i snön för att inte glömma. 1.10.2020 kl. 09:56
Åsa Eriksson har fått många viktiga insikter tack vare sina arbetsår inom diakonin.

Borgå. Det är de små sakerna som kan vara avgörande, som att köpa ett sparkbräde till ett barn. Det vet Åsa Eriksson som jobbat många år inom diakonin. Nu står pensionering för dörren. 30.9.2020 kl. 16:18
Sara George är diakoniarbetare i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Vilken nytta har vi av att allting ser bra ut?" 30.9.2020 kl. 16:09