Juldagsfirande i Dunga.
Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad

Kolumn. "Både att ge förlåtelse och ta emot förlåtelse kan vara bland det svåraste vi människor ställs inför. Vi vill jämna ut det som hänt, få hämnd, vi vill ha blod." 11.11.2020 kl. 16:30
Det finns en underliggande
stress hos både ungdomar och vuxna, konstaterar Linda Wahrman.

Borgå. Att få träffas och prata är viktigt för ungdomarna nu. – Men det är svårt när allt man planerar kan förändras, säger Linda Wahrman. 28.10.2020 kl. 13:31

Kolumn. Livet är ingen självklarhet – många av oss lever på övertid, skriver Mats Edman, kaplan i Nykarleby församling. 29.10.2020 kl. 17:03
Gymnasieeleven Fanny Nylund från centrum och yrkesinstitutstuderande Andreas Fors från Jeppo är två av medlemmarna i den nystartade styrgruppen för ungdomsverksamheten.

nykarleby. Vad behöver unga idag, och hur ska församlingen nå dem? I Nykarleby församlings styrgrupp för ungdomsarbetet får unga själva vara med och påverka. 29.10.2020 kl. 16:59
Monica Borgmästars och Helena Häggblom har diskuterat sorg i församlingens grupp.

sorgegrupp. De första gångerna Helena Häggblom åkte hem från församlingens sorgegrupp rann tårarna hela vägen hem. I sorgegruppen delar man sorg och förtvivlan, men också glädje och hopp. 29.10.2020 kl. 16:48
Satsningen ”Ge barnet en gåva” gör att givare hittar mottagare i jultider. Kring 1 000 julklappar hittar rätt tack vare församlingsanställda och frivilliga.

Åbo. Alla barn får inte julklappar. Det är där som församlingarna och frivilliga kommer in och gör ett imponerande jobb. – Hjälpviljan är stor, säger Carita Eklund. 28.10.2020 kl. 14:11
Maria Wikstedt är präst i Åbo svenska församling.

Kolumn. "Sorg handlar om spruckna drömmar, om förhoppningar och förväntningar som inte blir av." 28.10.2020 kl. 14:02
Anna-Greta Sandell trivs med att jobba trots att hon passerat sjuttio. – Jag halkar vidare, ett år i taget.

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51
Tuija Wilman är kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Om man är trygg kan man leka monster och spöken." 28.10.2020 kl. 11:18
Jan-Erik Eklöf planerar Stafettkarnelvalen 2021. Efter ett fem års uppehåll återvänder karnevalen till Olympiastadion.

vanda. Jan-Erik Eklöf är verksamhetsledare för Stafettkarnevalen. Han är också kyrkligt förtroendevald och aktiv i HIFK. – Jag har svårt att säga nej, säger han 28.10.2020 kl. 09:56
Som motvikt till jobbet och för att orka i vardagen tycker Per Göthelid det är viktigt att hålla sig i form både fysiskt och psykiskt. På fritiden försöker han vara aktiv och idrotta, och sjunger en del.

Närpes. – På sätt och vis blir det vardag. Man inser att döden är en del av livet, säger begravningsentreprenör Per Göthelid. 29.10.2020 kl. 12:14
Cay-Håkan Englund är församlingspastor i Bergö och Petalax.

Kolumn. Jag var inte utbränd. Men det var nära. Jag har varit så trött de senaste åren. Inte bara fysiskt, utan i själen. 28.10.2020 kl. 16:34
Mikaela Björk är prästfru, trebarnsmamma, teolog och kock.

Kolumn. Förr eller senare kommer vi alla att avlövas, skriver Mikaela Björk. 15.10.2020 kl. 16:20
Sara Löfs-Snellman och Gerd Erickson tros med att jobba i team.

jakobstad. Sara Löfs-Snellman och Gerd Erickson är nya diakoner i Jakobstads svenska församling. De vill vandra en bit på vägen med dem som behöver stöd. 15.10.2020 kl. 16:13
Simon Lampenius tror på samarbete och uppmuntran, när det gäller att jobba för miljön.

Borgå. Samfälligheten i Borgå siktar på ett miljödiplom. Miljötänk är nåd och uppmuntran. 14.10.2020 kl. 00:00