Juldagsfirande i Dunga.
Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad

Alla som vill – inte bara ålänningar – är välkomna med i bönegruppen på Facebook.

BÖN. Cita Nylund tog initiativ till att starta en bönetråd på Facebook. Varje vecka samlas gruppmedlemmarna på sitt håll och ger av sin bönetid åt andra. – Det är ganska stort fast det är litet. 1.9.2021 kl. 12:45

Kolumn. Vad är det som gör en församling till församling?! frågar Katarina Gäddnäs. 1.9.2021 kl. 12:41
Skytte blev Elisabeth Mattssons gren – av en slump.

HOUTSKÄR. Två somrar har Elisabeth Mattson fixat blommor och skött fastigheter vid kyrkan i Houtskär och Korpo. Hennes dröm är att ta över hemgården liksom henne förmoder Elisabeth gjorde på 1700-talet – och tävla i skytte. 1.9.2021 kl. 12:38
Hemmet i Koskö, med trädgården och vedbacken, hör till Alf Burmans favoritplatser.

kvevlax. – Aldrig i livet, jag är ju inte tillräckligt religiös, utbrast Alf Burman när han ombads ställa upp i kyrkopolitiken. 18.8.2021 kl. 15:24
Fredrik Kass är tf kyrkoherde i Kvevlax församling.

Kolumn. Vi behöver skapa tid för de goda rutinerna och vi behöver hålla fast vid dem. Samtidigt är det en balansgång. Rutinerna ska ge oss liv och inte kväva oss. 18.8.2021 kl. 15:19
Ann-Katrine Burman betonar att alla slags musikgenrer har sitt värde.

kvevlax. – Det är otroligt att få sjunga i kyrkan. Det finns ett lugn och en rymd där, säger Ann-Katrine Burman. 18.8.2021 kl. 15:13
Elefteria Apostolidou och Irina Lemberg vill samla de frivilliga krafterna på ett ändamålsenligt sätt.

BORGÅ. Mycket av kyrkans framtid hänger på de frivilliga. Det har man tagit fasta på i domkyrkoförsamlingen där man nu konkret sänker tröskeln för frivilligarbete. 18.8.2021 kl. 15:08
Sara George är diakoniarbetare i Sibbo svenska församling.

Kolumn. Från den dag de föds till den dag de dör är de våra små barn. För att lära sig måste de få göra själva, misslyckas, pröva igen och till slut lyckas. 18.8.2021 kl. 15:03
Magnus Engblom upplever kyrkopolitik som både intressant och relevant.

sibbo. Det var orden ”du behövs” under ungdomstiden som fick Magnus Engblom att engagera sig som kyrkligt förtroendevald. Vad gör att han vill och orkar med många uppdrag, trots alla utmaningar kyrkan står inför? 18.8.2021 kl. 14:58

Kolumn. En vänförsamling ger mycket glädje – trots att språkförbistringen ibland kan vara ett faktum, konstaterar Lisen Åkerman. 11.8.2021 kl. 18:02
– Det finns en stark framtidstro i Närpes, säger Mikaela Björklund.

NÄRPES. Att vara uppvuxen i en prästfamilj har gett en bra grund, tycker Mikaela Björklund. Det har lärt henne att lyssna och att umgås med människor med olika slags bakgrund. 10.8.2021 kl. 17:50
– Människors välbefinnande ligger mig varmt om hjärtat, säger Nanna Rosengård.

Lokalt. – Det krävs ganska mycket av oss som människor idag, säger skolcoachen Nanna Rosengård. Vi behöver alla stöd och möjlighet att fundera kring oss själva tillsammans med någon. 6.8.2021 kl. 11:09
Matutdelningen i Pargas är en viktig diakonal insats. Den besöks varje vecka av omkring 50 personer.

pargas. Diakonin är en av kyrkans mest centrala uppdrag. – Vår uppgift är att se på alla med en barmhärtig blick, säger diakon Henrica Lindholm. 5.8.2021 kl. 13:57

Kolumn. Och det hoppas jag att du också gör och att du kan njuta av sommaren, skriver Niclas Wikström. 5.8.2021 kl. 13:55
Tänk om gudstjänsten kunde vara vår gemensamma vägran att acceptera hopplöshet, funderar kyrkoherde Stefan Äng.

jomala. – Kanske det inte bara är att övergå till det normala, för det normala har inte alltid varit jättebra, säger kyrkoherde Stefan Äng om församlingen efter corona­epidemin. 5.8.2021 kl. 13:53