Juldagsfirande i Dunga.
Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad

Sideby distriktsråd planerar skördegudstjänst. Från vänster Carina Jansson, Peter Nordgren, Sol-Britt Tasanko och Siv Hellman. På bilden saknas Nancy Lindberg och Lena Rosendal. Foto: Privat

Kristinestad. Uppdrag: planera och koordinera aktiviteter. Sideby distriktsråd är ett av tre i Kristinestads svenska församling. 29.9.2021 kl. 16:18
I båten finns en stor del av hjälpledarna. Längst till höger Jenny Långkvist. Foto: Privat

NÄRPES. Äntligen möjligt att samlas igen! Vad är på gång inom musik, diakoni, barn- och ungdomsverksamheten i församlingen? 29.9.2021 kl. 16:01
Henrika Lemberg, här med dottern Saga, tror att vi orkar bättre om vi vågar dela det tunga med att vara förälder.

BORGÅ. – Det tyngsta har varit tvåbarnschocken, det bästa att se dem bli egna individer. Henrika Lemberg har själv småbarn. Hon har initierat familjekvällar i Borgå svenska domkyrkoförsamling. 30.9.2021 kl. 00:00
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen och för de lokala sidorna som går till Borgå, Sibbo och Vanda.

Kolumn. "Men nästan varje gång händer samma sak: Efter telefonintervjun sitter jag tyst ett tag och känner en slags förundran." 30.9.2021 kl. 00:00
Kyrkoherde Kristian Willis vill ge kyrknyckeln som hängt på Gunnar Weckströms vägg en offentlig plats, i sakristian eller vapenhuset.

vanda. Hos Gunnar Weckström har en stor nyckel hängt på väggen i många år. Det visade sig vara kyrknyckeln. Nu överlämnar han den symboliskt till kyrkoherde Kristian Willis. 30.9.2021 kl. 00:00
Med talkokraft ser man till att omkullblåsta träd tas om hand och att veden kommer till nytta.

Replot. Ibland kan en låda med ved vara det som räddar någons dag. I Replot har församlingen ryckt ut för att ingen ska behöva frysa. 30.9.2021 kl. 00:00
Lilian Westerlund är mångsysslare i Replots församling.

Kolumn. "Här gäller det framtiden: våra barn och unga" 30.9.2021 kl. 00:00
Skäriblåset övar varje torsdag.

Replot. – Välkommen med i alla grupper! Vi har inte överfullt någonstans, säger kantor Michael Wargh om musicerandet i Replots församling. 30.9.2021 kl. 00:00
Sonja Tobiasson vet att språket är en nyckel till integration. Här ett foto på Mehdiya och Raja på sommarutfärd till Korpo.

pargas. Sonja Tobiasson är med i en förening som jobbar för att integrera invandrare. – Jag har lärt mig att ta långsamma steg framåt och vara lyhörd. 16.9.2021 kl. 14:25

Kolumn. Frågan berör oss alla, men det finns inget allmängiltigt svar på den, eftersom svaret beror på i vilken livssituation man befinner sig, skriver Lars-Runar Knuts. 16.9.2021 kl. 14:22
Benjamin Häggblom stortrivs i Åbo svenska församling.

Åbo. Benjamin Häggblom är ny präst i Åbo svenska församling. Han har inte ångrat
yrkesvalet en dag. – Min iver och längtan har bara vuxit. 16.9.2021 kl. 14:20
Janne Heikkilä är kyrkoherde i Korsnäs. Foto: Nicklas Storbjörk

Kolumn. Vi inbjuds att komma till Jesus med våra bördor – men gäller det också för den som bara har obetydliga bekymmer? 16.9.2021 kl. 11:52
Karl-Gustav Söderlund körde ner ett stort antal hjälpsändningar till sjukhus och barnhem på 90-talet. Benita Söderlund uppe t.h. (Foton: Privata)

Kristinestad. 700 dagar på 7 år. Så lång tid visar tullstämplarna att Karl-Gustav Söderlund vistades i Baltikum på 1990-talet. Han körde ner en stor mängd hjälpsändningar från Kristinestadstrakten till sjukhus och barnhem framför allt i Litauen. 16.9.2021 kl. 11:43
Sam Lindén har trivts som kantor och fortsätter gärna som frivillig i församlingsverksamheten. 
(Foto: Privat)

NÄRPES. ”Utbilda dig till kantor!” Det är ett tips som Sam Lindén ofta har gett dem med musikintresse. ”Där har du utlopp för allt och kan utforma ditt arbete rätt fritt.” 16.9.2021 kl. 11:27
Ossi Pursiainen är född under de barnrika åren efter kriget. Gamla Vasa folkskola stod där det i dag finns en parkering vid Korsholms kyrka.

korsholm. Ossi Pursiainen minns när stora barnkullar, byoriginal och gårdfarihandlare befolkade området kring Korsholms kyrka. Under fortsättningskriget vaktade hans far ryska krigsfångar. 15.9.2021 kl. 17:08