Juldagsfirande i Dunga.
Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad

Cay-Håkan Englund har bearbetat svåra upplevelser med hjälp av musik. (Foto: Privat)

PETALAX-BERGÖ. Cay-Håkan Englund bearbetade sitt liv med hjälp av kompositioner som skapar dramatiska bilder i lyssnarens inre. 10.11.2021 kl. 17:06
– Kyrkan har en trygghet att erbjuda, säger Annika Lumme. (FOTO: Hanna Hofman)

KORSNÄS. Hallå där, Annika Lumme! Du är ny ungdomsarbetsledare i Korsnäs för-samling. Vad ser du mest fram emot i det nya jobbet? 10.11.2021 kl. 17:02
Johanna Granlund är församlingssekreterare i 
Petalax och Bergö församlingar. (Foto: Privat)

Kolumn. Tänk om det heliga glimrar till också i de minsta gesterna av omtanke och vänlighet? 10.11.2021 kl. 16:57
Inga-Lene af Hällström, tf diakon i Kristinestads svenska församling (Foto: Privat)

Kolumn. ”Visst skulle jag vara glad, bara jag inte hade så många bekymmer.” Speciellt nattetid dyker de upp och förstör nattsömnen. Ekonomi, relationer och hälsa kan ofta ge oro och bekymmer. 2.11.2021 kl. 18:28
Marco Harju har i huvudsak hand om ungdomsarbetet i Jeppo och Munsala.

nykarleby. Nykarleby är en ort som vikarierande ungdomsledaren Marco Harju inte känner till. – Det är en enda upptäcktsresa, säger han. 29.10.2021 kl. 12:54
Marita Holmlunds hjärta klappar för barnen.

nykarleby. I nästan fyrtio år jobbade Marita Holmlund som barnträdgårdslärare i Munsala. Barnen står henne fortfarande varmt om hjärtat. 29.10.2021 kl. 12:52

Kolumn. I ett japanskt fångläger under andra världskriget ställdes en division skotska soldater inför en rasande fångvaktare. En spade saknades. Den skulle genast hittas, annars! När ingen rörde sig, slet officeren upp sitt vapen och hotade att döda dem alla. 29.10.2021 kl. 12:46
– Nu som pensionär hinner jag njuta av naturen på ett helt nytt sätt. Jag tycker till och med om höstmörkret! säger Hans-Erik Lindqvist. (FOTO: PRIVAT)

NÄRPES. – Jag är tacksam för att jag fick en chans till i livet! säger Hans-Erik Lindqvist. 28.10.2021 kl. 10:53
– Jag vill möta människorna där de är, säger Maria Sten. (Foto: Emelie Wikblad)

Kristinestad. Maria Sten har i sitt arbete fokus på vuxna i kyrkan. I allhelgonatid möts vi i ett samtal om sorg, tröst och mod. 28.10.2021 kl. 10:44
– Man kan paja kompisen på ryggen och pussa och krama, om man vill trösta, säger Signe 4 år.

korsholm. Några barn i Korsholm har funderat på vad som händer efter döden. Och de ger många bra tips: om man saknar någon kan man ha en tyst stund för sig själv. Och bästa sättet att trösta en kompis är till exempel att ge kramar. 28.10.2021 kl. 00:00
Glenn Johansson säger att han mognat på många plan tack vare uppdraget som hjälpledare.

BORGÅ. – För en gångs skull ledde grupptryck till en positiv sak, säger Glenn Johansson. Han valde att bli hjälpledare i församlingen. 28.10.2021 kl. 00:00
Camilla Ekholm är kyrkoherde i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Hur ofta har inte jag brustit?" 28.10.2021 kl. 00:00
Patrik Frisk och andra församlingsanställda strävar efter att också satsa på musiken under församlingskvällarna.

sibbo. Församlingskvällar är ett nytt koncept man vill testa i Sibbo. Första träffen drog femtio personer. – Vi uppfinner inte hjulet igen, men behovet av gemenskap finns, säger Patrik Frisk. 28.10.2021 kl. 00:00
Ruth Vesterlund är församlingspastor.

Kolumn. "Så här års och inför alla helgons dag är vi många som vill besöka gravgården." 28.10.2021 kl. 00:00
Susanne Westerlund är dirigent under allhelgonakonserten.

korsholm. – Man brukar säga att musiken når dit ordet inte når, säger Susanne Westerlund. I november ordnas ”Konsert i allhelgonatid” i Korsholms kyrka. 28.10.2021 kl. 00:00