Juldagsfirande i Dunga.
Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad

Kammarkören Psallite i Korsholms kyrka med Susanne Westerlund som dirigent.

korsholm. Körer, orkestrar, konserter och musikaler – det finns något för alla i församlingarnas utbud. De flesta grupperna är redan igång. – Det här är ändå inget hinder för att kommamed och prova på en ny musikform, säger kantor Rodney Andrén. 28.9.2022 kl. 14:09
Yuliia och Natalia från Ukraina leder verksamhet i höst.

BORGÅ. – I mitt arbete möter jag människor från många olika länder och språkgrupper, säger prästen Johanna Eisentraut-Söderström. I arbetet med invandrare finns en stor glädje, trots att det ibland är svårt att räcka till som präst och medmänniska. 28.9.2022 kl. 14:01
Henrika Lemberg är diakoniarbetare i Borgå svenska domkyrko­församling.

Kolumn. "Det gäller att vara lyhörd för vilka människor vi har omkring oss, för vad de säger och för vad som kanske inte sägs." 28.9.2022 kl. 13:54
Några glada deltagare i Stickkaféet är från vänster Inga-Lill Malm, Veera Tiittanen, Elin Rönnholm och Maija Lindholm. Bläckfiskar till prematurer och sockor till nydöpta är några av alstren som produceras.

vanda. Marthaföreningen och svenska församlingens diakoni i Vanda har ett både roligt och nyttigt samarbete: ett stickkafé där alstren värmer allt från bebisfötter till sörjande och äldre. 28.9.2022 kl. 13:51
Diakoner tre: Kristina Örn, Birgitta Lillbäck Engström och Anders Blomberg. Foto: Patric Sjölander

NÄRPES. Församlingens diakoner verkar oftast i det tysta. I år när diakonin firar sitt 150-årsjubileum lyfts ett viktigt arbete fram. 21.9.2022 kl. 14:37
Jeanette Ribacka-Berg är ungdomsarbetsledare 
i Kristinestads svenska församling.

Kolumn. Kanske förundran är nyckeln till förändring? skriver Jeanette Ribacka-Berg i sin kolumn. Tänk om ord som lagom, måttlighet och förnöjsamhet kan hjälpa oss att skapa ett gott liv som är tillräckligt? 21.9.2022 kl. 14:29
Linda West är vaktmästare
i Bergö församling. Foto: Johanna Granlund

BERGÖ. På Bergö har både kyrkan och församlingshemmet fått ett ansiktslyft. Kyrkan lyser nymålad medan församlingshemmet har ny fasad och förnyade fönster. 21.9.2022 kl. 14:24
Marjo Danielsson vid orgeln.

Åbo. Marjo Danielsson åkte som turistkantor till Spanien tillsammans med sin döva katt Hugo. Båda storstrivdes, och nu ska de iväg igen. 15.9.2022 kl. 13:52
För en några minuters färdig video kan det krävas timmar av arbete.

korsholm. Nu behövs ungdomar som vill vara kreativa. En utbildning i videoskapande ska inspirera både ungdomar och ledare att hålla sig alerta på det digitala området. 14.9.2022 kl. 14:33
Emilia Pada bor i Korsholm.

Kolumn. När min egen hund gick bort fick jag höra ”Du verkar ju inte ens bry dig om att hon är död” för att jag inte grät som resten av familjen gjorde. 14.9.2022 kl. 14:28
Församlingarna i Replot och Korsholm ordnade en gemensam resa för ungdomar till Örnsköldsvik.

korsholm. En nyanställd ungdomsarbetsledare och en gemensam resa till Örnsköldsvik har satt fart på ungdomsarbetet för den här terminen i Korsholm och Replot. 14.9.2022 kl. 14:24
Alla bybor drog sitt strå till stacken när Norra Paipis bönehus byggdes för 100 år sedan.

sibbo. Paipisborna samlades till bönemöten hos varandra när 1900-talet var ungt och väckelsen stark. Men det blev så trångt och syrefattigt att oljelamporna slocknade. Byborna var inte rådlösa – i år fyller Norra Paipis bykyrka 100 år. 14.9.2022 kl. 13:48
Pilgrimsvandraren leds genom skog och mark. FOTO: MARTIN NÄSE

KORSNÄS. Pilgrimsleden i Österbotten tar form. I år görs den preliminära märkningen för Sankt Olavsleden. 1.9.2022 kl. 11:02
Georg Löfman är medlem i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "En livsvisdom som i högsta grad är dagsaktuell är följande: Människa är något man är, medmänsklighet är något man väljer." 14.9.2022 kl. 13:38
Gemenskap i naturen är viktigt i den diakonala verksamheten. Här ett gäng som gick en vildväxtpromenad i juni i samarbete med Marthorna. Framme till vänster diakoniarbetare Ulrika Lindholm-Nenonen och bakom henne Henrika Lemberg, till höger Elisabeth Eriksson från Marthaförbundet.

BORGÅ. – Diakonin måste bli bättre på att söka sig till nya sammanhang, säger diakoniarbetare Henrika Lemberg. I Borgå uppmärksammar diakonin nu uppsökande arbete och regnbågsverksamhet. 14.9.2022 kl. 13:24