Viking Norrbäck med sitt dragspel.
Viking Norrbäck med sitt dragspel.

Viking fick inte den begravning han önskade

undantagstillstånd.

Viking Norrbäck fick somna in i sitt hem i Esse omgiven av sin familj. Det var så han ville ha det. Men coronan gjorde att han inte fick den begravning han önskat.

20.5.2020 kl. 17:26

I november ifjol insåg Viking Norrbäck att hans fjortonåriga kamp mot cancern var över. Då återstod bara att förbereda sig för det oundvikliga.

– Pappa ville dö här hemma. Det vill vi också att han skulle få göra, säger dottern Margot Backlund.

Tillsammans gjorde familjen; mamma Gunnevi Norrbäck och syskonen Margot Backlund, Gun-May Johansson, Yvonne Rönnqvist samt Olav och Henrik Norrbäck en plan för hur det skulle gå till. Den underlättades av att alla tre systrarna har en vårdutbildning. En sjukskötare från den palliativa polikliniken gjorde ett hembesök och då blev det klart att han kunde vårdas hemma. Det var innan coronatiderna.

– I praktiken bodde jag här hemma. Till en början behövde han inte så mycket hjälp, men några dagar efter att cancermedicinen togs bort slutade han gå. Då han satt i rullstol ökade också otryggheten och hans behov av hjälp, säger Margot.

Till en början kom också många släktingar och vänner för att hälsa på. Men i och med coronan kom bara familjen.

De sista dygnen vakade de två och två med sin pappa. Idag är de glada över att de skötte honom hemma. Inte minst för att coronan hade hindrat dem från att hälsa på honom på sjukhuset under hans sista levnadsdagar.

– Det var en värdefull tid att få ha barn och barnbarn omkring sig. Alla generationer var här, säger Gunnevi.

– Även om vi var trötta de sista dygnen fick vi en jättebra tid tillsammans. Vi fick också tid att återskapa kontakten mellan oss syskon, säger Margot.

Det åtta sista veckorna beskriver de som en välsignad tid med många samtal, mycket skratt, gråt och sång.

– För mig var det en bra tid som jag behövde för att öppna upp och få sörja, säger Henrik.

Alla barnbarnen hade skrivit ner sina minnen av morfar/farfar.

– Det kändes bra att läsa upp dem för honom. Vanligtvis kommer ju de fina talen först på minnesstunden. Nu fick vi säga det medan han levde, säger Yvonne.

Ett av barnbarnsbarnen hade ritat en teckning med texten: du vet väl om att du är värdefull precis som du är.

– Den teckningen hängde han på väggen och vi lade den också i kistan, säger Gunnevi.

Barnbarnens och deras egna minnen e-postade de sedan till prästen som jordfäste Viking.

Viking somnade in söndagen den 5 april till tonerna av Den blomstertid nu kommer som ett av barnbarnen spelade på orgel. Han var då omgiven av hustru, alla barnen och flera barnbarn.

– Han var klar i tanken ända till slutet. På söndagen hade mamma på gudstjänsten från Larsmo När-TV och vi såg han rörde på munnen och följde med i Fader vår. Sedan sade han amen, säger Gun-May.

När det var dags att planera för begravningen var det inte helt klart hur många som skulle få delta. Första beskedet var att endast tio skulle får närvara.

– Vi är en familj som håller ihop. Jag skulle inte ha kunnat välja vem som får komma och vem som inte får göra det, säger Gunnevi.

– Och vi som skött honom här hemma och nött mot varandra i fler veckor, säger Yvonne.

De levde i ovisshet tills biskopsmötet specificerade att familjen får delta i begravningar.

– Det var ingen rolig tid, säger Gunnevi.

– Vi funderade på att ha begravningen utomhus. Vi diskuterade vem som skulle stå på gravgårdsmuren, säger Gun-May smått ironiskt.

De upplever att det inte minst för barnbarnens skull var det viktigt att alla fick vara med.

– De hade ju varit här de sista dagarna och det hade blivit svårt för dem att förstå vad som hände om de inte fått vara med på begravningen. Nu vet de att han farit till himlen där han sprakar fotboll, sjunger och spelar. Men den sjuka kroppen lämnar vi kistan, säger Margot.

– Nej, man kan inte vara en evighet i himlen utan att få spela fotboll, säger Henrik och ler.

Önskemålen som Viking skrivit ner för sin begravning kunde de inte förverkliga helt. Han hade önskat en öppen minnesstund med matservering och mycket sång och musik.

– Pappa spelade dragspel och sjöng i kör hela livet. Därför önskade han att pensionärskören skulle sjunga och MI:s dragspelsgrupp spela, säger Olav.

Men de kunde sjunga psalmerna och dekorera med de vita liljorna som han valt. Och barnbarnet som nu gör sin värnplikt bar kistan iklädd arméns uniform, helt enligt Vikings önskemål.

– Vi var öppna mot honom och berättade att vi inte får ha någon minnesstund efter begravningen. Då blev han inte glad, säger Gun–May.

Viking begravdes den 17 april i närvaro av den närmaste familjen.

– Det var inte en sorglig, sorglig begravning. Under åtta veckor fick vi vara med pappa och vi har talat, skrattat, gråtit, sjungit och haft andakt. Vi har kört hela racet och fått vara med ändå till slutet, säger Margot.

– Han önskade få komma hem. Han hade himmelslängtan, säger Gunnevi.

Trots att begravningen inte blev som Viking planerat så är de lättade över att den kunde genomföras under mera avspända former.

– Jag tycker det är viktigt att folk tänker efter hur de själva vill ha det. Att man sätter familjen i fokus, säger Margot.

Coronan ställde ändå till det för de familjemedlemmar som är bosatta i Sverige. Och så finns det människor som de känslomässigt räknar till familjen som inte kunde närvara. För alla dem strömmades jordfästningen.

– Vi kan ha en minnesstund för dem senare, säger Olav.

Efter begravningen samlades familjen i hemmet där de dukar upp med kaffe, tårta och två sorters småbröd.

– Vi läste inbetalningarna och några brev som kommit och så sjöng vi, säger Gunnevi.

– Och så hann vi tala med varandra, säger Henrik.

Henrik som arbetar som kyrkvaktmästare i Purmo har varit med om flera begravningar där under coronatiden. Både i kapellet och vid graven.

– Utmärkande för dem har varit att de präglats av ett lugn. De har också varit personliga och värdiga. Men med tanke på strömningen var det en lättnad att vi kunde ha pappas begravning i kyrkan.

Lärdomen från strömningen är att det är bra att tala i en mikrofon, också när man läser texterna på blomsteruppvaktningarna. Och att berätta vilka psalmer som ska sjungas.

Johan Sandberg

Alla som vill – inte bara ålänningar – är välkomna med i bönegruppen på Facebook.

BÖN. Cita Nylund tog initiativ till att starta en bönetråd på Facebook. Varje vecka samlas gruppmedlemmarna på sitt håll och ger av sin bönetid åt andra. – Det är ganska stort fast det är litet. 1.9.2021 kl. 12:45

Kolumn. Vad är det som gör en församling till församling?! frågar Katarina Gäddnäs. 1.9.2021 kl. 12:41
Skytte blev Elisabeth Mattssons gren – av en slump.

HOUTSKÄR. Två somrar har Elisabeth Mattson fixat blommor och skött fastigheter vid kyrkan i Houtskär och Korpo. Hennes dröm är att ta över hemgården liksom henne förmoder Elisabeth gjorde på 1700-talet – och tävla i skytte. 1.9.2021 kl. 12:38
Hemmet i Koskö, med trädgården och vedbacken, hör till Alf Burmans favoritplatser.

kvevlax. – Aldrig i livet, jag är ju inte tillräckligt religiös, utbrast Alf Burman när han ombads ställa upp i kyrkopolitiken. 18.8.2021 kl. 15:24
Fredrik Kass är tf kyrkoherde i Kvevlax församling.

Kolumn. Vi behöver skapa tid för de goda rutinerna och vi behöver hålla fast vid dem. Samtidigt är det en balansgång. Rutinerna ska ge oss liv och inte kväva oss. 18.8.2021 kl. 15:19
Ann-Katrine Burman betonar att alla slags musikgenrer har sitt värde.

kvevlax. – Det är otroligt att få sjunga i kyrkan. Det finns ett lugn och en rymd där, säger Ann-Katrine Burman. 18.8.2021 kl. 15:13
Elefteria Apostolidou och Irina Lemberg vill samla de frivilliga krafterna på ett ändamålsenligt sätt.

BORGÅ. Mycket av kyrkans framtid hänger på de frivilliga. Det har man tagit fasta på i domkyrkoförsamlingen där man nu konkret sänker tröskeln för frivilligarbete. 18.8.2021 kl. 15:08
Sara George är diakoniarbetare i Sibbo svenska församling.

Kolumn. Från den dag de föds till den dag de dör är de våra små barn. För att lära sig måste de få göra själva, misslyckas, pröva igen och till slut lyckas. 18.8.2021 kl. 15:03
Magnus Engblom upplever kyrkopolitik som både intressant och relevant.

sibbo. Det var orden ”du behövs” under ungdomstiden som fick Magnus Engblom att engagera sig som kyrkligt förtroendevald. Vad gör att han vill och orkar med många uppdrag, trots alla utmaningar kyrkan står inför? 18.8.2021 kl. 14:58

Kolumn. En vänförsamling ger mycket glädje – trots att språkförbistringen ibland kan vara ett faktum, konstaterar Lisen Åkerman. 11.8.2021 kl. 18:02
– Det finns en stark framtidstro i Närpes, säger Mikaela Björklund.

NÄRPES. Att vara uppvuxen i en prästfamilj har gett en bra grund, tycker Mikaela Björklund. Det har lärt henne att lyssna och att umgås med människor med olika slags bakgrund. 10.8.2021 kl. 17:50
– Människors välbefinnande ligger mig varmt om hjärtat, säger Nanna Rosengård.

Lokalt. – Det krävs ganska mycket av oss som människor idag, säger skolcoachen Nanna Rosengård. Vi behöver alla stöd och möjlighet att fundera kring oss själva tillsammans med någon. 6.8.2021 kl. 11:09
Matutdelningen i Pargas är en viktig diakonal insats. Den besöks varje vecka av omkring 50 personer.

pargas. Diakonin är en av kyrkans mest centrala uppdrag. – Vår uppgift är att se på alla med en barmhärtig blick, säger diakon Henrica Lindholm. 5.8.2021 kl. 13:57

Kolumn. Och det hoppas jag att du också gör och att du kan njuta av sommaren, skriver Niclas Wikström. 5.8.2021 kl. 13:55
Tänk om gudstjänsten kunde vara vår gemensamma vägran att acceptera hopplöshet, funderar kyrkoherde Stefan Äng.

jomala. – Kanske det inte bara är att övergå till det normala, för det normala har inte alltid varit jättebra, säger kyrkoherde Stefan Äng om församlingen efter corona­epidemin. 5.8.2021 kl. 13:53