Viking Norrbäck med sitt dragspel.
Viking Norrbäck med sitt dragspel.

Viking fick inte den begravning han önskade

undantagstillstånd.

Viking Norrbäck fick somna in i sitt hem i Esse omgiven av sin familj. Det var så han ville ha det. Men coronan gjorde att han inte fick den begravning han önskat.

20.5.2020 kl. 17:26

I november ifjol insåg Viking Norrbäck att hans fjortonåriga kamp mot cancern var över. Då återstod bara att förbereda sig för det oundvikliga.

– Pappa ville dö här hemma. Det vill vi också att han skulle få göra, säger dottern Margot Backlund.

Tillsammans gjorde familjen; mamma Gunnevi Norrbäck och syskonen Margot Backlund, Gun-May Johansson, Yvonne Rönnqvist samt Olav och Henrik Norrbäck en plan för hur det skulle gå till. Den underlättades av att alla tre systrarna har en vårdutbildning. En sjukskötare från den palliativa polikliniken gjorde ett hembesök och då blev det klart att han kunde vårdas hemma. Det var innan coronatiderna.

– I praktiken bodde jag här hemma. Till en början behövde han inte så mycket hjälp, men några dagar efter att cancermedicinen togs bort slutade han gå. Då han satt i rullstol ökade också otryggheten och hans behov av hjälp, säger Margot.

Till en början kom också många släktingar och vänner för att hälsa på. Men i och med coronan kom bara familjen.

De sista dygnen vakade de två och två med sin pappa. Idag är de glada över att de skötte honom hemma. Inte minst för att coronan hade hindrat dem från att hälsa på honom på sjukhuset under hans sista levnadsdagar.

– Det var en värdefull tid att få ha barn och barnbarn omkring sig. Alla generationer var här, säger Gunnevi.

– Även om vi var trötta de sista dygnen fick vi en jättebra tid tillsammans. Vi fick också tid att återskapa kontakten mellan oss syskon, säger Margot.

Det åtta sista veckorna beskriver de som en välsignad tid med många samtal, mycket skratt, gråt och sång.

– För mig var det en bra tid som jag behövde för att öppna upp och få sörja, säger Henrik.

Alla barnbarnen hade skrivit ner sina minnen av morfar/farfar.

– Det kändes bra att läsa upp dem för honom. Vanligtvis kommer ju de fina talen först på minnesstunden. Nu fick vi säga det medan han levde, säger Yvonne.

Ett av barnbarnsbarnen hade ritat en teckning med texten: du vet väl om att du är värdefull precis som du är.

– Den teckningen hängde han på väggen och vi lade den också i kistan, säger Gunnevi.

Barnbarnens och deras egna minnen e-postade de sedan till prästen som jordfäste Viking.

Viking somnade in söndagen den 5 april till tonerna av Den blomstertid nu kommer som ett av barnbarnen spelade på orgel. Han var då omgiven av hustru, alla barnen och flera barnbarn.

– Han var klar i tanken ända till slutet. På söndagen hade mamma på gudstjänsten från Larsmo När-TV och vi såg han rörde på munnen och följde med i Fader vår. Sedan sade han amen, säger Gun-May.

När det var dags att planera för begravningen var det inte helt klart hur många som skulle få delta. Första beskedet var att endast tio skulle får närvara.

– Vi är en familj som håller ihop. Jag skulle inte ha kunnat välja vem som får komma och vem som inte får göra det, säger Gunnevi.

– Och vi som skött honom här hemma och nött mot varandra i fler veckor, säger Yvonne.

De levde i ovisshet tills biskopsmötet specificerade att familjen får delta i begravningar.

– Det var ingen rolig tid, säger Gunnevi.

– Vi funderade på att ha begravningen utomhus. Vi diskuterade vem som skulle stå på gravgårdsmuren, säger Gun-May smått ironiskt.

De upplever att det inte minst för barnbarnens skull var det viktigt att alla fick vara med.

– De hade ju varit här de sista dagarna och det hade blivit svårt för dem att förstå vad som hände om de inte fått vara med på begravningen. Nu vet de att han farit till himlen där han sprakar fotboll, sjunger och spelar. Men den sjuka kroppen lämnar vi kistan, säger Margot.

– Nej, man kan inte vara en evighet i himlen utan att få spela fotboll, säger Henrik och ler.

Önskemålen som Viking skrivit ner för sin begravning kunde de inte förverkliga helt. Han hade önskat en öppen minnesstund med matservering och mycket sång och musik.

– Pappa spelade dragspel och sjöng i kör hela livet. Därför önskade han att pensionärskören skulle sjunga och MI:s dragspelsgrupp spela, säger Olav.

Men de kunde sjunga psalmerna och dekorera med de vita liljorna som han valt. Och barnbarnet som nu gör sin värnplikt bar kistan iklädd arméns uniform, helt enligt Vikings önskemål.

– Vi var öppna mot honom och berättade att vi inte får ha någon minnesstund efter begravningen. Då blev han inte glad, säger Gun–May.

Viking begravdes den 17 april i närvaro av den närmaste familjen.

– Det var inte en sorglig, sorglig begravning. Under åtta veckor fick vi vara med pappa och vi har talat, skrattat, gråtit, sjungit och haft andakt. Vi har kört hela racet och fått vara med ändå till slutet, säger Margot.

– Han önskade få komma hem. Han hade himmelslängtan, säger Gunnevi.

Trots att begravningen inte blev som Viking planerat så är de lättade över att den kunde genomföras under mera avspända former.

– Jag tycker det är viktigt att folk tänker efter hur de själva vill ha det. Att man sätter familjen i fokus, säger Margot.

Coronan ställde ändå till det för de familjemedlemmar som är bosatta i Sverige. Och så finns det människor som de känslomässigt räknar till familjen som inte kunde närvara. För alla dem strömmades jordfästningen.

– Vi kan ha en minnesstund för dem senare, säger Olav.

Efter begravningen samlades familjen i hemmet där de dukar upp med kaffe, tårta och två sorters småbröd.

– Vi läste inbetalningarna och några brev som kommit och så sjöng vi, säger Gunnevi.

– Och så hann vi tala med varandra, säger Henrik.

Henrik som arbetar som kyrkvaktmästare i Purmo har varit med om flera begravningar där under coronatiden. Både i kapellet och vid graven.

– Utmärkande för dem har varit att de präglats av ett lugn. De har också varit personliga och värdiga. Men med tanke på strömningen var det en lättnad att vi kunde ha pappas begravning i kyrkan.

Lärdomen från strömningen är att det är bra att tala i en mikrofon, också när man läser texterna på blomsteruppvaktningarna. Och att berätta vilka psalmer som ska sjungas.

Johan Sandberg

Som förvaltningssekreterare krävs bland annat organisationsförmåga, säger Manda Karlsson.

vanda. Manda Karlsson är ny förvaltningssekreterare i Vanda svenska församling. – Jag har hellre mycket att göra än för lite, säger hon. 8.12.2022 kl. 16:14
Christina Caldén-Back jobbar som ledare för barnverksamheten i Kristinestads svenska församling.

Kolumn. "Kanske årets julklapp kunde vara en upplevelse?" Barndomens enklare och mer måttfulla jular inspirerar Christina Caldén-Back till att tänka kring ett julfirande som inte kväver människan med prylar, men har plats för gemenskap och värme. 7.12.2022 kl. 09:46
Desirée Valsberg-Småros är lärare och sätter sig gärna också själv på skolbänken. FOTO: PRIVAT

NÄRPES. Närhet, mångfald och tradition är några av Desirée Valsberg-Småros nyckelord. Hon är en av de färska förtroendevalda i Närpes församling. 7.12.2022 kl. 09:31
Rune Lindblom är kaplan i Korsholms svenska församling
och gillar att fira jul långt in i januari.

Kolumn. "Jag tror att vi blir lite fattigare på något viktigt när vi tappar bort advent ur kalendern och firar jul i stället." 23.11.2022 kl. 16:21
Johanna Granlund är församlingssekreterare i Bergö och Petalax församlingar.

Kolumn. "Jag hoppas vi blir mindre attraktiva för marknadskrafterna, friare, snällare mot planeten, kanske rent av givmildare mot dem som har mindre än oss?" 23.11.2022 kl. 09:16
Hembesök med diakonistuderande. – Vi gör praktik med dem för att de ska veta vad de kan möta. Ofta är det äldre människor vi möter, men också yngre människor med olika problem i familjen, berättar Rut Åbacka.

BORGÅ. Att få träffa människor i deras vardagliga miljö, att få uppmuntra, dela och hjälpa praktiskt ger missionär Rut Åbacka tilltro till sina arbetsuppgifter. 23.11.2022 kl. 16:34
Simon Lampenius är kommunikationschef vid Borgå kyrkliga samfällighet.

Kolumn. "Slutligen sker grunduppdraget i det lilla. När tonåringen sporras att få sina läxor gjorda. När dosetten fylls åt ens gamle far." 23.11.2022 kl. 16:30
Julkrubban i Smedsby församlingsgård är populär bland barnen, speciellt de väldigt ulliga fåren.

korsholm. På gott och ont är dagens julfirande och adventstid ett uttryck för vårt moderna samhälle. 23.11.2022 kl. 16:25
Under coronanedstängningen i februari 2021, bandades körövningarna. Ann-Christine Nordqvist-Källström hade fyra sångare med sig, därav visiret. Länk till videorna skickades ut via mejl till körmedlemmarna, så att de kunde öva hemma.

korsholm. De vackraste julsångerna ljuder snart på många håll i våra församlingar. Allsångstraditionen DVJ firar 50-årsjubileum i år. 23.11.2022 kl. 16:17
Daniella Lindström är
församlingssekreterare och informationskoordinator i Närpes församling. FOTO: PRIVAT

NÄRPES. – Det är roligt när folk kommer in! säger Daniella Lindström på församlingskansliet i Närpes. Alla som tittar in ska få känna att de får hjälp på vägen. 23.11.2022 kl. 09:22
Anna Granås hoppas att 
församlingen kan vara ett stöd i människors vardag. 
FOTO: PRIVAT

KORSNÄS. Anna Granås har suttit två perioder i kyrkofullmäktige i Korsnäs församling. Hon ställer sig gärna till förfogande igen. 23.11.2022 kl. 09:12
För Giséla Linde blev kursen Livsstegen en kraftfull livsinventering.

mariehamn. När Giséla Linde gick kursen Livsstegen fylldes hon av vördnad över hur mycket vi orkar med – och hur mycket kraft vi har. Hon fick också syn på att kyrkan ofta står för en mer generös blick än världen utanför. 16.11.2022 kl. 10:42
Nella Lindholm trivs både i Houtskär och med sitt nya jobb som diakon.

HOUTSKÄR. Nella Lindholm läste en intervju med en diakon i Houtskär i Kyrkpressen och blev intresserad – nu har hon själv samma jobb. –Jag trivs jättebra! säger hon. 16.11.2022 kl. 11:13
Björn Johansson är arbetande pensionär.

Kolumn. Björn Johansson skriver om hur glad förväntas byttes mot sorg. 16.11.2022 kl. 11:10
Alla ska få fira en god jul, säger diakoniarbetarna som koordinerar julinsamlingen.

korsholm. Genom julutdelningen ser församlingens diakoni till att pengar, mat, gåvokort och mycket mer hittar fram till dem som behöver det mest. Varje bidrag är viktigt. 10.11.2022 kl. 15:23