Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.
Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.

Hon har varit i söndagsskolan hela livet

Närpes.

”Jag har inte haft någon väldig omvändelse, tron har vuxit till vartefter.” Majen Norrholm brukar säga att hon har varit i söndagsskolan i hela sitt liv.

20.5.2020 kl. 09:19

Hon föddes i Jeppo år 1946. Församlingen och bönehuset var viktiga när Majen Norrholm växte upp. Hennes pappa, Johannes Sandberg, var en av lärarna i söndagsskolan, som hölls i kyrkan eller i något hem. Senare, som lärarstuderande, började hon själv hålla söndagsskola.

Majen fick tidigt lära sig ta hand om sig själv. Som tolvåring började hon samskolan i Jakobstad och bodde som inneboende i veckorna.

– Det var att ta Haldins buss hem på lördagen, och på söndag kväll tillbaka.

Efter ett år i gymnasiet sökte hon till lärarseminariet i Ekenäs och började där 1964. Den kristliga seminaristföreningen blev en viktig gemenskap, där hon träffade människor från andra församlingar och kyrkor.

– Vi fick se att vi ber på olika sätt och har olika sorters församlingar.

När hon blev färdig lärare år 1968 rådde det brist på jobb. Nästan hälften av årskursen for över till Sverige. Majen var glad när hon blev erbjuden ett vikariat i Övermark. Sydösterbotten var inte så bekant för henne – men här skulle hon bli kvar.

Hon brukade delta i ungdomskvällarna vid folkhögskolan i Vasa.

– Jag åkte ofta med en som hette Johan Norrholm. Men det var inte alls någon romans då. Vi blev bekanta sommaren 1968 när han med sin mamma deltog i missionsläger i Jeppo.

Sommaren 1969 när Majen just fått fast tjänst i Töjby var hon ledare på ett juniorläger på Fridskär. En kväll stod hon i tur att vara nattvakt, och råkade få en viss Johan som partner. Tillsammans gick de runt bland tälten och husen i den mörka augustinatten.

– Jag är lite mörkrädd, så det slutade med att Johan höll mig i handen. Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade.

"Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade."

Vid advent var de förlovade och följande sommar gifte de sig. De bodde i skolan medan de renoverade en lägenhet på vinden i Johans hemgård i Norrnäs. Efter att sonen Mats föddes 1971 flyttade de in.

– Man kan ju inte ha det bättre än en farmor som bor i nedervåningen.

År 1975 föddes deras andra barn, dottern Lena. Efter tre år i Töjby fick Majen tjänst i Norrnäs skola, som låg tvåhundra meter från hemmet. Vägen till skolan ledde henne varje dag förbi bönehuset.

Kärleken till bönehuset gick i arv

Familjen Norrholm hade ansvarat för bönehuset i Norrnäs i flera generationer. Nu var det farmor Astrid som hade huvudansvaret för bönehuset och höll söndagsskolan.

– Någon lärarutbildning hade hon inte. Hon hade bara börjat ta hand om den, av kärlek till barnen och till Jesus.

Kärleken till bönehuset gick i arv. Johan övertog ordförandeskapet efter sin mor. Majen höll söndagsskola och junior och det fanns alltid ett par frivilliga ledare som delade ansvaret. Talkoandan i byn var och är god. I dag är Majen ordförande för bönehusets styrelse, men betonar att bönehuset har många understödjare.

Hon trodde att hennes elever kanske skulle tröttna på att se henne både i skolan och på kvällarna. Men på hösten började de alltid fråga: Ska vi inte börja junior nu?

– Då var jag ju där igen. Så länge ni vill ha mig så kommer jag!

Hon fick kraft och glädje av att vara tillsammans med barnen. Idag har Majen Norrholm många ”barn och barnbarn”: juniorerna, skoleleverna, församlingsfadderbarnen. Något av det finaste hon vet är att se barn och föräldrar fylla bönehuset vid en terminsavslutning, telefonkamerorna som höjs: ”Titta, nu sjunger de!”

"Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar."

När hon var 71 tyckte hon ändå att det var dags att pensionera sig från barnarbetet.

Utöver söndagsskola och junior har uppdragen i församlingsrådet och kyrkorådet tagit sin tid under åren.

– Det är intressant att tänka på hur man tagit olika stora beslut.

I senaste kyrkoval valdes många nya in i Närpes.

– Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar. Jag önskar att Jesus ska få vara medelpunkten i allt.

Hennes eget engagemang i församlingen fortsätter, men i andra former: i bönegruppen, som textläsare i gudstjänsten, som volontär på åldringshem och när hon samlar till symöten i bönehuset och i hemmen. Körsången är en rikedom.

– Du kanske far till en körövning och tänker: Nä, ska jag orka med det här nu? Men när du får sjunga sånger med budskap och nöter in dem – då far du hem med en sång sjungande i huvudet. Det är otroligt vad sången kan bära.

I församlingsfadderverksamheten i Närpes har Majen Norrholm varit sedan starten. På 45 år har hon fått vara en länk till församlingen för många barn och familjer.

– Man är en kontakt till en familj som inte har så mycket möjligheter att komma till kyrkan och delta i verksamhet, med små barn och så.

Församlingsfaddern kommer hem till familjen på dopdagen och bär med sig en liten hälsning från församlingen. Hon har följt med familjerna tills barnet är fyra år och då fått bjuda in till söndagsskolan, kyrkans barntimme och dagklubben. Hon vill sända ett tack till alla föräldrar som gett henne förtroendet att stöda dem i barnens kristna fostran.

"Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm."

Majen Norrholm har sina rötter i den evangeliska rörelsen och deltar ofta i Slef:s verksamhet, men konstaterar att gränserna mellan väckelserörelserna inte längre är så tydliga som de en gång varit. De senaste sju åren har hon tyckt om att vara med på Kyrkans Ungdoms seniorresor.

– Det är otroligt bra gemenskap. Vi har samma tro och samma grund.

Hon konstaterar att alla inte är ämnade för samma uppgifter.

– Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm.

När Parkinson flyttade in

– Johan fick Parkinson kring år 2000.

Majen Norrholm minns att en läkare sa: när du talar med någon som har Parkinson ska du inte bli förvånad om han svarar på en fråga du ställde fem minuter tidigare.

Hon gick i pension vid 60 och Johan blev sjukpensionär samma år, när hans onda nacke hindrade honom från att hantera traktor och maskiner.

– Vi höll på med jordgubbsodling och bärbuskar och arrenderade ut jordbruket. I fem år hade vi ett riktigt bra liv på det sättet.

Det var under en resa till Estland när hon fyllde 65, som hon insåg att Parkinson var mera än hon trott.

– Han visste inte var vi befann oss. Han blev helt förvirrad när vi flyttade oss.

Hon minns det Johan sa, en gång när de talade om bön och förbön: Gud har helat mig så många gånger, nu har jag fått det här, kanske det är meningen att jag ska ha den här sjukdomen.Efter tio år med medicinering led han av hallucinationer och sömnlöshet och fick plats på ett demensboende.

– Det var bra, det var ett bra ställe.

Men hon var inte ensam. Hon talar om det här som tiden när Jesus kom in i deras hem på ett alldeles speciellt sätt.

– Och är fortfarande kvar här.

Om hon känner sig otrygg är det en vetskap hon bär med sig: Jesus har visat sig för mig där i min bönevrå.

Hon gick på anhörigträffar, kom med i en sorgegrupp och fick kontakt med andra i samma situation. I sommar skulle de ha firat 50-års bröllopsdag om Johan ännu levt. Majen tänker att det är värdefullt att vi kan mötas och dela sorgen, precis som vi delar glädje och fest.

Emelie Wikblad

Karl af Hällström är kaplan i Agricola svenska församling.

Kolumn. "Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …" 14.10.2020 kl. 00:00
Carola Rantti som är husmor på Nilsasgården tycker om att planera sitt jobb självständigt. Utsikten från kapellet över Storträsket hör till hennes favoriter.

sibbo. – Här springer älgarna, hjortarna och rävarna. Carola Rantti är husmor på Nilsasgården, församlingens mångsidiga lägergård. 14.10.2020 kl. 00:00
Titti Sundblom säger att hantverkande i första hand är en livsstil, inget man nödvändigtvis blir rik på.

mariehamn. Titti Sundblom jobbar med smycken, hon är nämligen guldsmed. Hon är troende sedan länge. – Men det gör ju inte att jag är någon bättre människa. Jag har till exempel ett fruktansvärt temperament. 14.10.2020 kl. 00:00
Tinca Björke är informatör i Mariehamns församling.

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Väståboland. ”För tjock klang och för osmidig, färdig för museet”, experterna dömde ut orgeln i Korpo kyrka på 1970-talet. Men så blev det inte. Nu firar den 150 år! 14.10.2020 kl. 00:00
Hanna Hofmans superkraft skulle vara att se till att alla människor har tillräckligt med pengar på kontot.

korsnäs. Jobber tar inte slut när klockan slår fyra. Hon möter sina medmänniskor både som diakonen och som Hanna. 14.10.2020 kl. 16:50
Susanne Lindbäck är värd för stickcaféet som sammanstrålar i hennes butik. Att de kunde sticka tröstesjalar var Gunilla Teirs idé.

Kristinestad. Den som besöker en sörjande människa kan bära med sig något som värmer, det ser stickcaféet till. För dem är handarbetet och gemenskapen lika viktiga. 14.10.2020 kl. 16:45
Barbro Wester är medlem i Solfs församling.

Kolumn. Kanske jag salufört kaffepausen lite extra. Kanske är det den jag själv minns från min barndom. För han frågade med glädje i rösten: "blir det kaffepaus?" 14.10.2020 kl. 16:31
Det finns en hel del att fundera kring för att allt ska löpa med verksamheten i Lovisas missionsstuga.

Solf. Från bostad till barn- och ungdomsutrymme till förvaringsplats. Till slut fick Lovisas stuga nytt liv som loppis och café. I dag drivs verksamheten i missionsstugan av cirka 25 frivilliga. 14.10.2020 kl. 16:30
De virtuella allsångerna livas också upp av klipp och vyer utifrån – ungdomarna fick springa ut och kasta höstlöv som bildsättning till Carolas När löven faller.

korsholm. När psalmsången begränsas av säkerhetsskäl får traditionella koncept bli digitala. Körer i alla åldrar leder virtuell allsång under två höstkvällar. 7.10.2020 kl. 08:55
Malena Björkgren är flyktingkoordinator i Åbo svenska församling. Hon vet hur ensam en människa kan vara, och vad kontakt betyder.

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37
Janette Lagerroos är kaplan i Houtskärs
kapellförsamling.

Kolumn. "Jag tänker mig att lärjungarna sitter tysta och lite molokna där bredvid Jesus när han talat, för det är så jag känner mig när jag läser orden. Hur ska jag kunna bli som ett barn igen?" 1.10.2020 kl. 11:29
Det har skrivits otaliga böcker om den omåttligt produktiva och populära psalmförfattaren Anders Frostenson.

Väståboland. Anders Frostenson framstår som gemytlig, känslig, begåvad och lite bohemisk. Han skrev psalmer under promenader, ibland med en stav i snön för att inte glömma. 1.10.2020 kl. 09:56
Åsa Eriksson har fått många viktiga insikter tack vare sina arbetsår inom diakonin.

Borgå. Det är de små sakerna som kan vara avgörande, som att köpa ett sparkbräde till ett barn. Det vet Åsa Eriksson som jobbat många år inom diakonin. Nu står pensionering för dörren. 30.9.2020 kl. 16:18
Sara George är diakoniarbetare i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Vilken nytta har vi av att allting ser bra ut?" 30.9.2020 kl. 16:09