Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.
Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.

Hon har varit i söndagsskolan hela livet

Närpes.

”Jag har inte haft någon väldig omvändelse, tron har vuxit till vartefter.” Majen Norrholm brukar säga att hon har varit i söndagsskolan i hela sitt liv.

20.5.2020 kl. 09:19

Hon föddes i Jeppo år 1946. Församlingen och bönehuset var viktiga när Majen Norrholm växte upp. Hennes pappa, Johannes Sandberg, var en av lärarna i söndagsskolan, som hölls i kyrkan eller i något hem. Senare, som lärarstuderande, började hon själv hålla söndagsskola.

Majen fick tidigt lära sig ta hand om sig själv. Som tolvåring började hon samskolan i Jakobstad och bodde som inneboende i veckorna.

– Det var att ta Haldins buss hem på lördagen, och på söndag kväll tillbaka.

Efter ett år i gymnasiet sökte hon till lärarseminariet i Ekenäs och började där 1964. Den kristliga seminaristföreningen blev en viktig gemenskap, där hon träffade människor från andra församlingar och kyrkor.

– Vi fick se att vi ber på olika sätt och har olika sorters församlingar.

När hon blev färdig lärare år 1968 rådde det brist på jobb. Nästan hälften av årskursen for över till Sverige. Majen var glad när hon blev erbjuden ett vikariat i Övermark. Sydösterbotten var inte så bekant för henne – men här skulle hon bli kvar.

Hon brukade delta i ungdomskvällarna vid folkhögskolan i Vasa.

– Jag åkte ofta med en som hette Johan Norrholm. Men det var inte alls någon romans då. Vi blev bekanta sommaren 1968 när han med sin mamma deltog i missionsläger i Jeppo.

Sommaren 1969 när Majen just fått fast tjänst i Töjby var hon ledare på ett juniorläger på Fridskär. En kväll stod hon i tur att vara nattvakt, och råkade få en viss Johan som partner. Tillsammans gick de runt bland tälten och husen i den mörka augustinatten.

– Jag är lite mörkrädd, så det slutade med att Johan höll mig i handen. Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade.

"Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade."

Vid advent var de förlovade och följande sommar gifte de sig. De bodde i skolan medan de renoverade en lägenhet på vinden i Johans hemgård i Norrnäs. Efter att sonen Mats föddes 1971 flyttade de in.

– Man kan ju inte ha det bättre än en farmor som bor i nedervåningen.

År 1975 föddes deras andra barn, dottern Lena. Efter tre år i Töjby fick Majen tjänst i Norrnäs skola, som låg tvåhundra meter från hemmet. Vägen till skolan ledde henne varje dag förbi bönehuset.

Kärleken till bönehuset gick i arv

Familjen Norrholm hade ansvarat för bönehuset i Norrnäs i flera generationer. Nu var det farmor Astrid som hade huvudansvaret för bönehuset och höll söndagsskolan.

– Någon lärarutbildning hade hon inte. Hon hade bara börjat ta hand om den, av kärlek till barnen och till Jesus.

Kärleken till bönehuset gick i arv. Johan övertog ordförandeskapet efter sin mor. Majen höll söndagsskola och junior och det fanns alltid ett par frivilliga ledare som delade ansvaret. Talkoandan i byn var och är god. I dag är Majen ordförande för bönehusets styrelse, men betonar att bönehuset har många understödjare.

Hon trodde att hennes elever kanske skulle tröttna på att se henne både i skolan och på kvällarna. Men på hösten började de alltid fråga: Ska vi inte börja junior nu?

– Då var jag ju där igen. Så länge ni vill ha mig så kommer jag!

Hon fick kraft och glädje av att vara tillsammans med barnen. Idag har Majen Norrholm många ”barn och barnbarn”: juniorerna, skoleleverna, församlingsfadderbarnen. Något av det finaste hon vet är att se barn och föräldrar fylla bönehuset vid en terminsavslutning, telefonkamerorna som höjs: ”Titta, nu sjunger de!”

"Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar."

När hon var 71 tyckte hon ändå att det var dags att pensionera sig från barnarbetet.

Utöver söndagsskola och junior har uppdragen i församlingsrådet och kyrkorådet tagit sin tid under åren.

– Det är intressant att tänka på hur man tagit olika stora beslut.

I senaste kyrkoval valdes många nya in i Närpes.

– Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar. Jag önskar att Jesus ska få vara medelpunkten i allt.

Hennes eget engagemang i församlingen fortsätter, men i andra former: i bönegruppen, som textläsare i gudstjänsten, som volontär på åldringshem och när hon samlar till symöten i bönehuset och i hemmen. Körsången är en rikedom.

– Du kanske far till en körövning och tänker: Nä, ska jag orka med det här nu? Men när du får sjunga sånger med budskap och nöter in dem – då far du hem med en sång sjungande i huvudet. Det är otroligt vad sången kan bära.

I församlingsfadderverksamheten i Närpes har Majen Norrholm varit sedan starten. På 45 år har hon fått vara en länk till församlingen för många barn och familjer.

– Man är en kontakt till en familj som inte har så mycket möjligheter att komma till kyrkan och delta i verksamhet, med små barn och så.

Församlingsfaddern kommer hem till familjen på dopdagen och bär med sig en liten hälsning från församlingen. Hon har följt med familjerna tills barnet är fyra år och då fått bjuda in till söndagsskolan, kyrkans barntimme och dagklubben. Hon vill sända ett tack till alla föräldrar som gett henne förtroendet att stöda dem i barnens kristna fostran.

"Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm."

Majen Norrholm har sina rötter i den evangeliska rörelsen och deltar ofta i Slef:s verksamhet, men konstaterar att gränserna mellan väckelserörelserna inte längre är så tydliga som de en gång varit. De senaste sju åren har hon tyckt om att vara med på Kyrkans Ungdoms seniorresor.

– Det är otroligt bra gemenskap. Vi har samma tro och samma grund.

Hon konstaterar att alla inte är ämnade för samma uppgifter.

– Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm.

När Parkinson flyttade in

– Johan fick Parkinson kring år 2000.

Majen Norrholm minns att en läkare sa: när du talar med någon som har Parkinson ska du inte bli förvånad om han svarar på en fråga du ställde fem minuter tidigare.

Hon gick i pension vid 60 och Johan blev sjukpensionär samma år, när hans onda nacke hindrade honom från att hantera traktor och maskiner.

– Vi höll på med jordgubbsodling och bärbuskar och arrenderade ut jordbruket. I fem år hade vi ett riktigt bra liv på det sättet.

Det var under en resa till Estland när hon fyllde 65, som hon insåg att Parkinson var mera än hon trott.

– Han visste inte var vi befann oss. Han blev helt förvirrad när vi flyttade oss.

Hon minns det Johan sa, en gång när de talade om bön och förbön: Gud har helat mig så många gånger, nu har jag fått det här, kanske det är meningen att jag ska ha den här sjukdomen.Efter tio år med medicinering led han av hallucinationer och sömnlöshet och fick plats på ett demensboende.

– Det var bra, det var ett bra ställe.

Men hon var inte ensam. Hon talar om det här som tiden när Jesus kom in i deras hem på ett alldeles speciellt sätt.

– Och är fortfarande kvar här.

Om hon känner sig otrygg är det en vetskap hon bär med sig: Jesus har visat sig för mig där i min bönevrå.

Hon gick på anhörigträffar, kom med i en sorgegrupp och fick kontakt med andra i samma situation. I sommar skulle de ha firat 50-års bröllopsdag om Johan ännu levt. Majen tänker att det är värdefullt att vi kan mötas och dela sorgen, precis som vi delar glädje och fest.

Emelie Wikblad

Diakoniarbetare Irina Lemberg konstaterar att pengar bara är en del av det stöd människor behöver.

Borgå. Kyrkan har fått över fyra miljoner euro extra att dela ut på grund av coronan. I Borgå blir pengarna bland annat till köpkort för dem som har det svårt ekonomiskt. 9.12.2020 kl. 00:00
Kerstin Kronqvist har inte ångrat sitt beslut att flytta. – Det är nådigare att bli gammal i Mariehamn, säger hon.

mariehamn. Som rättspsykiater har Kerstin Kronqvist sett människans mörkaste sidor. Men jobbet har inte ruckat på hennes gudstro eller hennes tro på möjligheten till förändring. 9.12.2020 kl. 00:00
Lisbet Nordlund är diakonissa i Mariehamns församling.

Kolumn. "Vi slås av hur stark känslan av samhörigheten blir." 9.12.2020 kl. 00:00
Mari Nurmi har tillbringat många timmar på färja för att nå ut till de barn som går i församlingens klubbar.

Väståboland. Mari Nurmi har jobbat i tre år med barn i skärgården. Nu väntar nytt jobb i Åbo. – Barn är barn vart man än går, de vill bli sedda och bemötta, säger hon. 9.12.2020 kl. 00:00
Johan Eklöf är pensionerad kyrkoherde. Han bor i Lappfjärd och sysslar gärna med flyktingarbete och smågruppsverksamhet.

Kolumn. Någon gång när det har varit riktigt rörigt har jag på skämt tänkt att det inte skulle vara så dumt att få ett fängelsestraff. Vad skönt att bara få vila sig i sin cell och hinna läsa så mycket man vill! skriver Johan Eklöf. 25.11.2020 kl. 19:51
Frank Hydén gjorde 22 skisser för dopträdet i Korsnäs kyrka.

korsnäs. Han sköter församlingens fastigheter och är med på förrättningar. Vid sidan av jobbet är församlingsmästare Frank Hydén känd för sina realistiska tecknade porträtt, och dopträdet i kyrkan är hans design. 25.11.2020 kl. 19:46
Fredrik Kass är kyrkoherde i Kvevlax församling.

Kolumn. Just nu är jag på väg att trycka in pausknappen för några dagar. En årlig retreat har för mig blivit något av ett måste, skriver Fredrik Kass. 25.11.2020 kl. 19:38
Dagklubbsbarnen pysslar till sin lucka i julkalendern.

Solf. Husen kring Stundars och församlingen förvandlas i december till en stor julkalender. Den ska skapa julstämning och gemenskap i byn. 25.11.2020 kl. 19:33

kvevlax. Barnen får leka och föräldrarna umgås kring en kopp kaffe. I föräldra-barngruppen kan familjer knyta kontakter till andra i samma livssituation. 25.11.2020 kl. 19:27
Tuuli Lempa, maken Jukka och döttrarna Siiri och Helmi deltog i familjekvällen som ordnades i församlingen i stället för familjelägret som inhiberades.

Åbo. Tuuli Lempa och hennes familj är trogna deltagare på familjelägren i Åbo svenska församling. Det som lockar är möjligheten att träffa andra barnfamiljer, bra program och andlighet på ett naturligt sätt. 25.11.2020 kl. 15:36
Harry Sanfrid Backström är kyrkoherde i Väst­åbolands svenska församling.

Kolumn. "Jag planterade några äppelträd vid vårt hus i Österbotten." 25.11.2020 kl. 15:30
Jussi Meriluoto
(till höger) värnar om den informella kontakten till församlingsmedlemmarna,
här en pratstund med Janne Gröning

Väståboland. Jussi Meriluoto forskar i blågröna alger. Men han är också kaplanen som sköter prästuppgifter, umgås med folk i byn, och tömmer musfällor i kyrkan. – Det här är ett konkret samhälle, säger han. 25.11.2020 kl. 15:21
Gunvor Haddas är informatör i Borgå svenska
domkyrkoförsamling.

Kolumn. "Jag kommer just upp på mitt kontor då min telefon ringer. Det är en kollega som har tråkiga nyheter." 25.11.2020 kl. 15:16
Claus Ståhlberg säger att han knappast hade jobbat som präst i dag om han stött på bestämda åsikter om hur han måste tro.

Borgå. Claus Ståhlberg pratar gärna om tro och vetenskap med konfirmander. – Vetenskapen består av en hel drös med religiösa människor. 25.11.2020 kl. 15:12

covid-19. Redan före de striktare restriktionerna beslöt man att inga julböner ordnas på vanligt sätt inomhus i Borgå i år, säger Mats Lindgård, kyrkoherde i Borgå svenska domkyrkoförsamling. 23.11.2020 kl. 09:24