Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.
Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.

Hon har varit i söndagsskolan hela livet

Närpes.

”Jag har inte haft någon väldig omvändelse, tron har vuxit till vartefter.” Majen Norrholm brukar säga att hon har varit i söndagsskolan i hela sitt liv.

20.5.2020 kl. 09:19

Hon föddes i Jeppo år 1946. Församlingen och bönehuset var viktiga när Majen Norrholm växte upp. Hennes pappa, Johannes Sandberg, var en av lärarna i söndagsskolan, som hölls i kyrkan eller i något hem. Senare, som lärarstuderande, började hon själv hålla söndagsskola.

Majen fick tidigt lära sig ta hand om sig själv. Som tolvåring började hon samskolan i Jakobstad och bodde som inneboende i veckorna.

– Det var att ta Haldins buss hem på lördagen, och på söndag kväll tillbaka.

Efter ett år i gymnasiet sökte hon till lärarseminariet i Ekenäs och började där 1964. Den kristliga seminaristföreningen blev en viktig gemenskap, där hon träffade människor från andra församlingar och kyrkor.

– Vi fick se att vi ber på olika sätt och har olika sorters församlingar.

När hon blev färdig lärare år 1968 rådde det brist på jobb. Nästan hälften av årskursen for över till Sverige. Majen var glad när hon blev erbjuden ett vikariat i Övermark. Sydösterbotten var inte så bekant för henne – men här skulle hon bli kvar.

Hon brukade delta i ungdomskvällarna vid folkhögskolan i Vasa.

– Jag åkte ofta med en som hette Johan Norrholm. Men det var inte alls någon romans då. Vi blev bekanta sommaren 1968 när han med sin mamma deltog i missionsläger i Jeppo.

Sommaren 1969 när Majen just fått fast tjänst i Töjby var hon ledare på ett juniorläger på Fridskär. En kväll stod hon i tur att vara nattvakt, och råkade få en viss Johan som partner. Tillsammans gick de runt bland tälten och husen i den mörka augustinatten.

– Jag är lite mörkrädd, så det slutade med att Johan höll mig i handen. Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade.

"Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade."

Vid advent var de förlovade och följande sommar gifte de sig. De bodde i skolan medan de renoverade en lägenhet på vinden i Johans hemgård i Norrnäs. Efter att sonen Mats föddes 1971 flyttade de in.

– Man kan ju inte ha det bättre än en farmor som bor i nedervåningen.

År 1975 föddes deras andra barn, dottern Lena. Efter tre år i Töjby fick Majen tjänst i Norrnäs skola, som låg tvåhundra meter från hemmet. Vägen till skolan ledde henne varje dag förbi bönehuset.

Kärleken till bönehuset gick i arv

Familjen Norrholm hade ansvarat för bönehuset i Norrnäs i flera generationer. Nu var det farmor Astrid som hade huvudansvaret för bönehuset och höll söndagsskolan.

– Någon lärarutbildning hade hon inte. Hon hade bara börjat ta hand om den, av kärlek till barnen och till Jesus.

Kärleken till bönehuset gick i arv. Johan övertog ordförandeskapet efter sin mor. Majen höll söndagsskola och junior och det fanns alltid ett par frivilliga ledare som delade ansvaret. Talkoandan i byn var och är god. I dag är Majen ordförande för bönehusets styrelse, men betonar att bönehuset har många understödjare.

Hon trodde att hennes elever kanske skulle tröttna på att se henne både i skolan och på kvällarna. Men på hösten började de alltid fråga: Ska vi inte börja junior nu?

– Då var jag ju där igen. Så länge ni vill ha mig så kommer jag!

Hon fick kraft och glädje av att vara tillsammans med barnen. Idag har Majen Norrholm många ”barn och barnbarn”: juniorerna, skoleleverna, församlingsfadderbarnen. Något av det finaste hon vet är att se barn och föräldrar fylla bönehuset vid en terminsavslutning, telefonkamerorna som höjs: ”Titta, nu sjunger de!”

"Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar."

När hon var 71 tyckte hon ändå att det var dags att pensionera sig från barnarbetet.

Utöver söndagsskola och junior har uppdragen i församlingsrådet och kyrkorådet tagit sin tid under åren.

– Det är intressant att tänka på hur man tagit olika stora beslut.

I senaste kyrkoval valdes många nya in i Närpes.

– Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar. Jag önskar att Jesus ska få vara medelpunkten i allt.

Hennes eget engagemang i församlingen fortsätter, men i andra former: i bönegruppen, som textläsare i gudstjänsten, som volontär på åldringshem och när hon samlar till symöten i bönehuset och i hemmen. Körsången är en rikedom.

– Du kanske far till en körövning och tänker: Nä, ska jag orka med det här nu? Men när du får sjunga sånger med budskap och nöter in dem – då far du hem med en sång sjungande i huvudet. Det är otroligt vad sången kan bära.

I församlingsfadderverksamheten i Närpes har Majen Norrholm varit sedan starten. På 45 år har hon fått vara en länk till församlingen för många barn och familjer.

– Man är en kontakt till en familj som inte har så mycket möjligheter att komma till kyrkan och delta i verksamhet, med små barn och så.

Församlingsfaddern kommer hem till familjen på dopdagen och bär med sig en liten hälsning från församlingen. Hon har följt med familjerna tills barnet är fyra år och då fått bjuda in till söndagsskolan, kyrkans barntimme och dagklubben. Hon vill sända ett tack till alla föräldrar som gett henne förtroendet att stöda dem i barnens kristna fostran.

"Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm."

Majen Norrholm har sina rötter i den evangeliska rörelsen och deltar ofta i Slef:s verksamhet, men konstaterar att gränserna mellan väckelserörelserna inte längre är så tydliga som de en gång varit. De senaste sju åren har hon tyckt om att vara med på Kyrkans Ungdoms seniorresor.

– Det är otroligt bra gemenskap. Vi har samma tro och samma grund.

Hon konstaterar att alla inte är ämnade för samma uppgifter.

– Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm.

När Parkinson flyttade in

– Johan fick Parkinson kring år 2000.

Majen Norrholm minns att en läkare sa: när du talar med någon som har Parkinson ska du inte bli förvånad om han svarar på en fråga du ställde fem minuter tidigare.

Hon gick i pension vid 60 och Johan blev sjukpensionär samma år, när hans onda nacke hindrade honom från att hantera traktor och maskiner.

– Vi höll på med jordgubbsodling och bärbuskar och arrenderade ut jordbruket. I fem år hade vi ett riktigt bra liv på det sättet.

Det var under en resa till Estland när hon fyllde 65, som hon insåg att Parkinson var mera än hon trott.

– Han visste inte var vi befann oss. Han blev helt förvirrad när vi flyttade oss.

Hon minns det Johan sa, en gång när de talade om bön och förbön: Gud har helat mig så många gånger, nu har jag fått det här, kanske det är meningen att jag ska ha den här sjukdomen.Efter tio år med medicinering led han av hallucinationer och sömnlöshet och fick plats på ett demensboende.

– Det var bra, det var ett bra ställe.

Men hon var inte ensam. Hon talar om det här som tiden när Jesus kom in i deras hem på ett alldeles speciellt sätt.

– Och är fortfarande kvar här.

Om hon känner sig otrygg är det en vetskap hon bär med sig: Jesus har visat sig för mig där i min bönevrå.

Hon gick på anhörigträffar, kom med i en sorgegrupp och fick kontakt med andra i samma situation. I sommar skulle de ha firat 50-års bröllopsdag om Johan ännu levt. Majen tänker att det är värdefullt att vi kan mötas och dela sorgen, precis som vi delar glädje och fest.

Emelie Wikblad

Julgudstjänst i en av Senegals lutherska församlingar. Glitter är inte bara julpynt, det är festpynt som kan användas i kyrkan året om.

korsholm. När man pratar om julen i Senegal lär man sig egentligen mer om det finländska julfirandet än om det senegalesiska, tycker Anna-Lena Särs. 17.12.2020 kl. 09:46
Rune Lindblom är präst i Korsholms svenska församling.

Kolumn. Det verkliga Betlehem doftar kryddor och rökelse, inträngt med alla fyrtiotusen invånare på en enda liten bergsrygg bland kullar med olivträd. Hus på hus, som skokartonger travade mitt i ett landskap av kullar och dalar, där vägar och förtorkade ängar samsas om utrymmet. 17.12.2020 kl. 09:41
Färdas med åsna och kamel? Inte i Solfs församlings version av julberättelsen. Där kommer lastcykeln och velomobilen på bilden att användas som transportmedel.

Solf. Vad har en barnkör, tre velomobiler och ett hotell gemensamt? Svar: De spelar alla en roll i Solf församlings filmversion av julevangeliet. 17.12.2020 kl. 09:35
I oktober kulminerar Åbo svenska församlings 100-årsfirande i en festgudstjänst i domkyrkan, berättar kyrkoherde Mia Bäck.

Åbo. Nästa år firar Åbo svenska församling hundra år. – Vi är en församling som präglas av gemenskap, helighet, glädje och öppenhet, säger kyrkoherde Mia Bäck. 17.12.2020 kl. 08:59
Maria Björkgren-Vikström är församlingspastor i Åbo svenska församling.

Kolumn. "Sårbarhet är något vi människor har gemensamt." 17.12.2020 kl. 08:51
Hanna Lehtonen hoppas på nya förutsättningar för sång och gemenskap nästa år.

Väståboland. Kyrkokören har tagit paus och det blir en distansjul i Väståboland i år. Men grunduppgiften kvarstår. – Det är att föra fram glädjens budskap: tro, hopp och kärlek, säger kantor Hanna Lehtonen. 17.12.2020 kl. 08:43
Andreas Lundgren utbildade sig till journalist innan han blev präst.  – Jag tycker om att jobba med media och teknik.

Borgå. Hur skapar man delaktighet och värme under en virtuell gudstjänst eller sångstund? – Vi behöver tänka på tilltalet, säger Andreas Lundgren. 17.12.2020 kl. 08:37
Strömmandet blev välbekant för Johnny Aspelin i våras när han skötte församlingens virtuella gudstjänster.

sibbo. Johnny Aspelin är den som ser till att gudstjänsterna i Sibbo når ut via skärmarna. – Ljud- och bildkvaliteten är det viktigaste, säger han. 17.12.2020 kl. 08:24
Helena Sten har ställt ut sina filtar vid Korsnäs bibliotek.

korsnäs. Helena Sten kom på idén göra filtar åt barnen som föddes på flyktingförläggningen i Korsnäs. Och sedan har hon bara fortsatt. 11.12.2020 kl. 14:48
Julplanering. När allt kan ändra på kort varsel får de anställda parallellt bolla med program som går att göra på plats och på nätet. På bilden Jeanette Ribacka-Berg, Christina Caldén-Back (vid bordet), Siv Hellman och Inga-Lene af Hällström (stående).

Kristinestad. Julens program får nya former för att så många som möjligt tryggt ska kunna vara med. Och får man inte samlas blir det många videohälsningar istället. 11.12.2020 kl. 14:43
Kantorerna i församlingarna i Korsholm: Michael Wargh, Jimi Järvinen, Susanne Westerlund, Ann-Christin Nordqvist-Källström och Rodney Andrén.

korsholm. 24 julsånger blev 24 luckor i den virtuella adventskalender som församlingarna i Korsholm, Kvevlax, Replot och Solf i år presenterar tillsammans. 11.12.2020 kl. 14:28
Mats Björklund är kyrkoherde i Solfs församling.

Kolumn. "Jag har alltid fascinerats av att Gud ville komma och vandra på den jord vi delvis med vett och vilja skövlat och förstört. Att han överhuvudtaget bryr sig om en mänsklighet som delvis vänt honom ryggen", skriver Mats Björklund. 11.12.2020 kl. 14:25

korsholm. Ungdomsarbetsledarna i församlingarna i Korsholm har sökt nya kanaler att nå och involvera ungdomarna. Men vad skulle innehållet vara och hur gör man Youtube-videor egentligen? 11.12.2020 kl. 14:19
Dickursby kyrkas fasad är i brunt tegel.

vanda. I januari invigs den nya kyrkan i Dickursby, dit bland annat Vanda svenska församling flyttar. – Den ska vara allas kyrka, säger projektledare Janne Silvast. 9.12.2020 kl. 00:00
Margaretha Trygg är församlingsmedlem i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Känslan av förväntan ska vi inte låta gå oss förbi i år heller. Fastän världen är som den är." 9.12.2020 kl. 00:00