Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.
Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.

Hon har varit i söndagsskolan hela livet

Närpes.

”Jag har inte haft någon väldig omvändelse, tron har vuxit till vartefter.” Majen Norrholm brukar säga att hon har varit i söndagsskolan i hela sitt liv.

20.5.2020 kl. 09:19

Hon föddes i Jeppo år 1946. Församlingen och bönehuset var viktiga när Majen Norrholm växte upp. Hennes pappa, Johannes Sandberg, var en av lärarna i söndagsskolan, som hölls i kyrkan eller i något hem. Senare, som lärarstuderande, började hon själv hålla söndagsskola.

Majen fick tidigt lära sig ta hand om sig själv. Som tolvåring började hon samskolan i Jakobstad och bodde som inneboende i veckorna.

– Det var att ta Haldins buss hem på lördagen, och på söndag kväll tillbaka.

Efter ett år i gymnasiet sökte hon till lärarseminariet i Ekenäs och började där 1964. Den kristliga seminaristföreningen blev en viktig gemenskap, där hon träffade människor från andra församlingar och kyrkor.

– Vi fick se att vi ber på olika sätt och har olika sorters församlingar.

När hon blev färdig lärare år 1968 rådde det brist på jobb. Nästan hälften av årskursen for över till Sverige. Majen var glad när hon blev erbjuden ett vikariat i Övermark. Sydösterbotten var inte så bekant för henne – men här skulle hon bli kvar.

Hon brukade delta i ungdomskvällarna vid folkhögskolan i Vasa.

– Jag åkte ofta med en som hette Johan Norrholm. Men det var inte alls någon romans då. Vi blev bekanta sommaren 1968 när han med sin mamma deltog i missionsläger i Jeppo.

Sommaren 1969 när Majen just fått fast tjänst i Töjby var hon ledare på ett juniorläger på Fridskär. En kväll stod hon i tur att vara nattvakt, och råkade få en viss Johan som partner. Tillsammans gick de runt bland tälten och husen i den mörka augustinatten.

– Jag är lite mörkrädd, så det slutade med att Johan höll mig i handen. Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade.

"Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade."

Vid advent var de förlovade och följande sommar gifte de sig. De bodde i skolan medan de renoverade en lägenhet på vinden i Johans hemgård i Norrnäs. Efter att sonen Mats föddes 1971 flyttade de in.

– Man kan ju inte ha det bättre än en farmor som bor i nedervåningen.

År 1975 föddes deras andra barn, dottern Lena. Efter tre år i Töjby fick Majen tjänst i Norrnäs skola, som låg tvåhundra meter från hemmet. Vägen till skolan ledde henne varje dag förbi bönehuset.

Kärleken till bönehuset gick i arv

Familjen Norrholm hade ansvarat för bönehuset i Norrnäs i flera generationer. Nu var det farmor Astrid som hade huvudansvaret för bönehuset och höll söndagsskolan.

– Någon lärarutbildning hade hon inte. Hon hade bara börjat ta hand om den, av kärlek till barnen och till Jesus.

Kärleken till bönehuset gick i arv. Johan övertog ordförandeskapet efter sin mor. Majen höll söndagsskola och junior och det fanns alltid ett par frivilliga ledare som delade ansvaret. Talkoandan i byn var och är god. I dag är Majen ordförande för bönehusets styrelse, men betonar att bönehuset har många understödjare.

Hon trodde att hennes elever kanske skulle tröttna på att se henne både i skolan och på kvällarna. Men på hösten började de alltid fråga: Ska vi inte börja junior nu?

– Då var jag ju där igen. Så länge ni vill ha mig så kommer jag!

Hon fick kraft och glädje av att vara tillsammans med barnen. Idag har Majen Norrholm många ”barn och barnbarn”: juniorerna, skoleleverna, församlingsfadderbarnen. Något av det finaste hon vet är att se barn och föräldrar fylla bönehuset vid en terminsavslutning, telefonkamerorna som höjs: ”Titta, nu sjunger de!”

"Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar."

När hon var 71 tyckte hon ändå att det var dags att pensionera sig från barnarbetet.

Utöver söndagsskola och junior har uppdragen i församlingsrådet och kyrkorådet tagit sin tid under åren.

– Det är intressant att tänka på hur man tagit olika stora beslut.

I senaste kyrkoval valdes många nya in i Närpes.

– Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar. Jag önskar att Jesus ska få vara medelpunkten i allt.

Hennes eget engagemang i församlingen fortsätter, men i andra former: i bönegruppen, som textläsare i gudstjänsten, som volontär på åldringshem och när hon samlar till symöten i bönehuset och i hemmen. Körsången är en rikedom.

– Du kanske far till en körövning och tänker: Nä, ska jag orka med det här nu? Men när du får sjunga sånger med budskap och nöter in dem – då far du hem med en sång sjungande i huvudet. Det är otroligt vad sången kan bära.

I församlingsfadderverksamheten i Närpes har Majen Norrholm varit sedan starten. På 45 år har hon fått vara en länk till församlingen för många barn och familjer.

– Man är en kontakt till en familj som inte har så mycket möjligheter att komma till kyrkan och delta i verksamhet, med små barn och så.

Församlingsfaddern kommer hem till familjen på dopdagen och bär med sig en liten hälsning från församlingen. Hon har följt med familjerna tills barnet är fyra år och då fått bjuda in till söndagsskolan, kyrkans barntimme och dagklubben. Hon vill sända ett tack till alla föräldrar som gett henne förtroendet att stöda dem i barnens kristna fostran.

"Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm."

Majen Norrholm har sina rötter i den evangeliska rörelsen och deltar ofta i Slef:s verksamhet, men konstaterar att gränserna mellan väckelserörelserna inte längre är så tydliga som de en gång varit. De senaste sju åren har hon tyckt om att vara med på Kyrkans Ungdoms seniorresor.

– Det är otroligt bra gemenskap. Vi har samma tro och samma grund.

Hon konstaterar att alla inte är ämnade för samma uppgifter.

– Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm.

När Parkinson flyttade in

– Johan fick Parkinson kring år 2000.

Majen Norrholm minns att en läkare sa: när du talar med någon som har Parkinson ska du inte bli förvånad om han svarar på en fråga du ställde fem minuter tidigare.

Hon gick i pension vid 60 och Johan blev sjukpensionär samma år, när hans onda nacke hindrade honom från att hantera traktor och maskiner.

– Vi höll på med jordgubbsodling och bärbuskar och arrenderade ut jordbruket. I fem år hade vi ett riktigt bra liv på det sättet.

Det var under en resa till Estland när hon fyllde 65, som hon insåg att Parkinson var mera än hon trott.

– Han visste inte var vi befann oss. Han blev helt förvirrad när vi flyttade oss.

Hon minns det Johan sa, en gång när de talade om bön och förbön: Gud har helat mig så många gånger, nu har jag fått det här, kanske det är meningen att jag ska ha den här sjukdomen.Efter tio år med medicinering led han av hallucinationer och sömnlöshet och fick plats på ett demensboende.

– Det var bra, det var ett bra ställe.

Men hon var inte ensam. Hon talar om det här som tiden när Jesus kom in i deras hem på ett alldeles speciellt sätt.

– Och är fortfarande kvar här.

Om hon känner sig otrygg är det en vetskap hon bär med sig: Jesus har visat sig för mig där i min bönevrå.

Hon gick på anhörigträffar, kom med i en sorgegrupp och fick kontakt med andra i samma situation. I sommar skulle de ha firat 50-års bröllopsdag om Johan ännu levt. Majen tänker att det är värdefullt att vi kan mötas och dela sorgen, precis som vi delar glädje och fest.

Emelie Wikblad

Kjell Storgeust är ekonomichef med många olika uppgifter på sitt bord. Foto: Patric Sjölander

NÄRPES. År 1989 kom han in på ett vikariat i församlingen. I dag har Kjell Storgeust arbetat i över 30 år med församlingsekonomin i Närpes. 1.9.2022 kl. 11:13
Frank Isaksson är församlingspastor i Bergö och Petalax församlingar. FOTO: PRIVAT

Kolumn. Kyrkan har en framtid och vi behöver den mer än någonsin. Men vi kan också behöva våga omdefiniera vad det är att vara kyrka och se vilken vår egen plats och uppgift i gemenskapen är. 1.9.2022 kl. 11:06
Svitlana Kudryakova med barnen Mohammed Ali 
och Nour trivs bra 
i Lappfjärd. FOTO: PRIVAT

Kristinestad. Våren med flyktingarna från Ukraina engagerade många i Kristinestadstrakten. Också i församlingen ledde Ukrainaläget till en febril verksamhet. 18.8.2022 kl. 11:11
I Närpes har folk positiva vibbar till församlingen, säger kyrkoherde Tom 
Ingvesgård.Om vårarna sätter han sig gärna framför plogen. FOTO: Stefan Engelholm t.v.,  PRIVAT t.h.

Lokalt. I år har han fyllt 50 – dessutom firar han 20 år som präst och 20-årig bröllopsdag med frun Anita. 2022 är ett verkligt jubileumsår för Tom Ingvesgård, kyrkoherde i Närpes. 18.8.2022 kl. 11:02
– Jag har varit så glad åt att få jobba i mina gamla hemknutar, säger Janne Sironen, född och uppvuxen i Vanda.

vanda. Nya Vandaprästen jobbar i sin barndoms hemknutar. Men han har perspektiv från de delar av världen där kyrkan växer i form av miljoner nya kristna. 17.8.2022 kl. 14:56
Heidi Salminen är diakon i Vanda svenska församling.

Kolumn. "Vi finländare är kända för att hålla avstånd till varandra, men vi tycker ändå om att bli berörda, kramas och bli klappade på axeln." 17.8.2022 kl. 14:53
Linda Wahrman och Mikael Helenelund har åtagit sig att sköta om församlingsdemokratin – de är ombud för dem som vill kandidera i församlingsvalet i höst.

BORGÅ. I församlingsvalet blir 29 platser lediga i församlingsrådet och kyrkofullmäktige i Borgå. Linda Wahrman och Mikael Helenelund spanar efter kandidater. 17.8.2022 kl. 14:48
Från vänster Ossi Pursiainen, Ulla-Maj Salin och Niklas Lindvik.

korsholm. Församlingsvalet närmar sig. Många frågar sig kanske vad vår kyrka egentligen gör för gott: Är det värt att betala kyrkoskatt, värt att engagera sig och rösta? Vi frågade några församlingsmedlemmar vilka goda sidor av kyrkan de vill lyfta fram. 17.8.2022 kl. 14:42
Fredrik Kass är kyrkoherde i Kvevlax församling.

Kolumn. "Vi får gå in i hösten och hjälpa den som har det för mörkt just nu." 17.8.2022 kl. 14:35
Skymningsmusik har spelats i Kvevlax sedan 1995.

kvevlax. Skymningsmusiken har över tjugo år på nacken i Kvevlax och traditionen är omtyckt. – Om vi inte kommer ut med information i tid börjar folk fråga efter den, säger kantor Rodney Andrén. 17.8.2022 kl. 14:29
Mats Lindgård har svårt att acceptera att en allt större bit av prästernas arbetstid går till byråkrati.

Kolumn. Vi kyrkoherdar behöver frigöra tid för präster och anställda att mera möta församlingsbor, skriver domprost Mats Lindgård i Borgå i sin kolumn. 9.6.2022 kl. 11:02
Många av dagens ledare inom kyrkan har haft Anna-Lisa Nylund-Nyström som sin ungdomsledare i Borgå. Men minnesplatsen över hennes arbete bland barn och unga kom att bli i en småstad, Viljandi i Estland.

BORGÅ. Hon var en legendarisk ungdomsledare för många årgångar av unga i Borgå. Inför sin död hade hon gett en gåva till människor i Estland – för vilka hon var helt okänd. 9.6.2022 kl. 10:46
 – Det behövs en sammansvetsad styrelse som gör att verksamheten rullar, säger Anita Ismark, ordförande för Korsnäs prästgårdsförening. FOTO: NICKLAS STORBJÖRK

KORSNÄS. I år fyller Korsnäs prästgårdsmuseum fyrtio år. Det firas med jubileumsfest och sommarteater. 9.6.2022 kl. 13:17
FOTO: PRIVAT

Kolumn. "Varma toner fyller Kyrkhemmets sal, valsen byts till polka och snart spelar vi Maria-schottis." Katri Lax berättar om hur "Mässa i dragspelston" övas in i Malax. 9.6.2022 kl. 12:28
Maarit Filppula med motorcykeln. FOTO: PRIVAT.

malax. Maarit Filppula är tandläkaren som gillar spänning i livet. Hon har jobbat som frivillig i Argentina – och sin motorcykel älskar hon. 9.6.2022 kl. 12:21