Ännu när Åbo svenska församling ordnade skribaläger på sportlovet minns ungdomsarbetsledare Laura Kota-aho att ungdomarna skojade om att en hjälpis hade handdesinfektionsmedel med sig. Så avlägsen kändes coronaepidemin. Sedan kröp den närmare och närmare. Först var det en gudstjänst där man inte fick skaka hand eller kramas.
Och sedan plötsligt var det ingenting. Hela den normala verksamheten tog paus.
– Det svåraste är kanske att ingen kan veta hur länge pausen fortsätter. Och alla vill så gärna veta hur det ska bli med sommarens läger. Men vi vet inte.
Hur arbetar man med ungdomar när man inte kan träffas?
– Allt görs via nätet. Det som var jättepositivt var att vi hann med ett underbart skribaläger under sportlovet. Distansträffarna fungerar jättebra nu efteråt, och en orsak till att det är så är säkert att lägret var så fint.
I praktiken spelar ungdomsarbetsledarna in videosnuttar med olika uppgifter, och sedan gör konfirmanderna dem i egen takt. De har också haft videoträffar i realtid och gjort saker tillsammans.
– För vissa fungerar det att göra saker i egen takt, medan andra motiveras av att ses face to face.
Också tisdagens ungdomshåla har flyttat till nätet.
– En vanligt tisdagsträff varar i ungefär fyra timmar, men ingen orkar hänga i fyra timmar vid en dator. Numera tar träffarna ungefär två timmar.
Åbo svenska har en diskussionsgrupp för unga vuxna som nu flyttat till nätet, och den fungerar ganska bra också där.
– Det fungerar när man känner människor sedan tidigare, då går det bra att fortsätta träffas över nätet. Men det som känns tråkigt är att det är svårt att locka med nya ungdomar till verksamheten. Att till exempel få med nya skribaungdomar i församlingens ungdomsarbete känns väldigt utmanande.
Hon menar att det är ganska lätt för unga att sticka sig in till en träff, kanske tillsammans med en kompis, äta en bit mat, se sig omkring och sedan gå hem.
– Men att våga sig in i ett videosamtal med människor du inte känner sedan tidigare är en helt annan sak. Jag oroar mig också för hur det ska påverka ungdomarnas församlingstillhörighet att vi inte träffas i högmässan.
När samhället stängde ner tänkte Laura Kota-
aho först att hon nu kommer att få tid att göra allt det där som hon samlat på hög men inte hunnit med. Så blev det inte.
– Det tog mycket tid att lära sig om alla digitala plattformar som vi skulle använda. Jag märkte också att allt som förr gick på rutin skulle tänkas om. Men jag inser också att det är positivt att jag tvingats lära mig nya saker. Det kommer jag att ha nytta av också i framtiden.
Hon tror att exempelvis spelkvällarna via Discord kan bli en programpunkt som finns kvar också när livet återgått till det normala.
Vad är det första du vill göra när allt är som vanligt igen?
– Ordna en fest för alla ungdomar i Aurelia! Äta tillsammans. Leka alla lekar vi inte kunnat leka. Och kramas!
