I Nepal fick gruppen från lärjungaskolan tillbringa mycket tid med barn och ungdomar. Här leker Maria Höglund (t.v.) och hennes ledare Angela Reep med två nepalesiska systrar.
I Nepal fick gruppen från lärjungaskolan tillbringa mycket tid med barn och ungdomar. Här leker Maria Höglund (t.v.) och hennes ledare Angela Reep med två nepalesiska systrar.

Ett halvår senare känner hon Gud på ett nytt sätt

Kristinestad.

”Det här halvåret har nog varit det bäst jag gjort. Jag har fått tillbringa så mycket tid med Gud och fördjupas ännu mera i min relation till honom.”

6.5.2020 kl. 09:27

I september förra året reste Maria Höglund iväg till Los Angeles, där den världsvida organisationen som på svenska heter Ungdom med uppgift har en av sina baser. Framför henne låg en halvår lång lärjungaskola.

25-åriga Maria Höglund är uppvuxen i Kristinestad. Under tiden hon studerade till socionom i Åbo hade hon åkt med på en veckas missionsresa till Serbien. Där kände hon att Gud talade till henne om att göra något liknande.

– Jag har alltid varit intresserad av andra länder och kulturer och velat åka utomlands. Men det var ännu så brett: Mission, volontärarbete? Var i världen?

När hon blivit färdig med sina studier jobbade hon på ett grupphem i Pargas. Hon gick Finska Missionssällskapets kurs Min mission och funderade på att ansöka om att åka på några månaders missionspraktik via dem. Gud tycktes ändå visa henne åt ett annat håll.

– Jag kände att jag behöver fördjupa min Gudsrelation först och få växa mera. Det skulle vara lättare för mig att fara och göra något för andra, än att jobba med mig själv.

Hon tittade på Ungdom med uppgifts webbsida. Där fanns en karta med nålar över hela världen som markerade de olika baserna.

Till slut blev det Los Angeles.

Var det som du föreställt dig?

– Det var svårt att föreställa sig hur det skulle vara. Det gick mycket djupare än jag hade trott. Det var väldigt intensivt, säger Maria Höglund.

Varje vecka hade de olika teman och inbjudna föreläsare. Det mest utmanande för henne var att hitta tiden att bearbeta alla intryck och ny kunskap. Hon skrev mycket dagbok.

– Gud svängde mig upp och ner flera gånger.

Från vänner och bekanta som gått lärjungaskolor hade hon hört mycket om den otroliga gemenskapen.

– Jag hade jättehöga förväntningar på en kristen gemenskap. Där fick jag märka att kristna gemenskaper är som alla andra, det finns utmaningar och alla är människor.

Det bästa var att ha den här tiden avskild bara för att vara med Gud, att för en stund ta paus från vardagslivet som rullar på.

– Att bara få växa i min relation till Gud och få se mera av vem han är.

Under veckosluten hann de också bekanta sig med omgivningarna i den vidsträckta miljonstaden, från Hollywood till stranden i Santa Monica, se en match i amerikansk fotboll och uppleva Thanksgiving-firandet.

Efter den 12 veckor långa undervisningsperioden i Los Angeles åkte gruppen med sex elever och två ledare iväg till andra sidan jorden. Inbjudna av lokala samarbetskyrkor tillbringade de fem veckor i Nepals huvudstad Katmandu, följt av fyra veckor i södra Indien.

– Vi medverkade i gudstjänsten, ibland ledde vi lovsång, några fick predika och så delade vi vittnesbörd.

De var med i söndagsskolan, och speciellt i Nepal jobbade de mycket med barn och unga.

– Vi var med på ungdomsmöten och fick be för dem, gjorde olika aktiviteter och diskuterade med dem.

De gjorde även praktiskt arbete, målade och hjälpte till vid olika bygg- och renoveringsprojekt.

I Indien fokuserade de på sjuka och hemlösa. De hjälpte till vid en matutdelning och besökte sjukhus.

– Vi gick omkring där, träffade människor och pratade med dem och bad för dem. De flesta vi träffade på sjukhuset var mycket tacksamma för förbön eller ens för att någon tagit sig tid att se dem. Vi fick många gånger se hur Gud lett oss till just dem.

Det Maria Höglund bär med sig från de här veckorna är framför allt samtal och människomöten. Från pojken hon mötte en dag när de gick till kyrkan i Katmandu och pratade om framtidsdrömmar till den hemlösa kvinnan hon och en kompis köpte mat åt.

– Det var ett jättestarkt möte att bara sitta på gatan med henne och dela den stunden, även om vi inte hade något gemensamt språk.

Hur har det här halvåret förändrat dig?

– Jag har växt i tron och blivit säkrare och tryggare. Jag känner Gud på ett nytt sätt. En kompis sa att hon ser att jag är förälskad i Jesus på ett helt annat sätt än jag var tidigare. Jag har också lärt mig att oavsett var jag är och vem jag har runt mig och vad som händer, så är det Gud som ser mig.

Emelie Wikblad

Karl af Hällström är kaplan i Agricola svenska församling.

Kolumn. "Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …" 14.10.2020 kl. 00:00
Carola Rantti som är husmor på Nilsasgården tycker om att planera sitt jobb självständigt. Utsikten från kapellet över Storträsket hör till hennes favoriter.

sibbo. – Här springer älgarna, hjortarna och rävarna. Carola Rantti är husmor på Nilsasgården, församlingens mångsidiga lägergård. 14.10.2020 kl. 00:00
Titti Sundblom säger att hantverkande i första hand är en livsstil, inget man nödvändigtvis blir rik på.

mariehamn. Titti Sundblom jobbar med smycken, hon är nämligen guldsmed. Hon är troende sedan länge. – Men det gör ju inte att jag är någon bättre människa. Jag har till exempel ett fruktansvärt temperament. 14.10.2020 kl. 00:00
Tinca Björke är informatör i Mariehamns församling.

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Väståboland. ”För tjock klang och för osmidig, färdig för museet”, experterna dömde ut orgeln i Korpo kyrka på 1970-talet. Men så blev det inte. Nu firar den 150 år! 14.10.2020 kl. 00:00
Hanna Hofmans superkraft skulle vara att se till att alla människor har tillräckligt med pengar på kontot.

korsnäs. Jobber tar inte slut när klockan slår fyra. Hon möter sina medmänniskor både som diakonen och som Hanna. 14.10.2020 kl. 16:50
Susanne Lindbäck är värd för stickcaféet som sammanstrålar i hennes butik. Att de kunde sticka tröstesjalar var Gunilla Teirs idé.

Kristinestad. Den som besöker en sörjande människa kan bära med sig något som värmer, det ser stickcaféet till. För dem är handarbetet och gemenskapen lika viktiga. 14.10.2020 kl. 16:45
Barbro Wester är medlem i Solfs församling.

Kolumn. Kanske jag salufört kaffepausen lite extra. Kanske är det den jag själv minns från min barndom. För han frågade med glädje i rösten: "blir det kaffepaus?" 14.10.2020 kl. 16:31
Det finns en hel del att fundera kring för att allt ska löpa med verksamheten i Lovisas missionsstuga.

Solf. Från bostad till barn- och ungdomsutrymme till förvaringsplats. Till slut fick Lovisas stuga nytt liv som loppis och café. I dag drivs verksamheten i missionsstugan av cirka 25 frivilliga. 14.10.2020 kl. 16:30
De virtuella allsångerna livas också upp av klipp och vyer utifrån – ungdomarna fick springa ut och kasta höstlöv som bildsättning till Carolas När löven faller.

korsholm. När psalmsången begränsas av säkerhetsskäl får traditionella koncept bli digitala. Körer i alla åldrar leder virtuell allsång under två höstkvällar. 7.10.2020 kl. 08:55
Malena Björkgren är flyktingkoordinator i Åbo svenska församling. Hon vet hur ensam en människa kan vara, och vad kontakt betyder.

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37
Janette Lagerroos är kaplan i Houtskärs
kapellförsamling.

Kolumn. "Jag tänker mig att lärjungarna sitter tysta och lite molokna där bredvid Jesus när han talat, för det är så jag känner mig när jag läser orden. Hur ska jag kunna bli som ett barn igen?" 1.10.2020 kl. 11:29
Det har skrivits otaliga böcker om den omåttligt produktiva och populära psalmförfattaren Anders Frostenson.

Väståboland. Anders Frostenson framstår som gemytlig, känslig, begåvad och lite bohemisk. Han skrev psalmer under promenader, ibland med en stav i snön för att inte glömma. 1.10.2020 kl. 09:56
Åsa Eriksson har fått många viktiga insikter tack vare sina arbetsår inom diakonin.

Borgå. Det är de små sakerna som kan vara avgörande, som att köpa ett sparkbräde till ett barn. Det vet Åsa Eriksson som jobbat många år inom diakonin. Nu står pensionering för dörren. 30.9.2020 kl. 16:18
Sara George är diakoniarbetare i Sibbo svenska församling.

Kolumn. "Vilken nytta har vi av att allting ser bra ut?" 30.9.2020 kl. 16:09