– Laag de häim! Mamm diin ji dyöd.
Det hemska, det otänkbara, det som inte fick hända hade hänt. Mamma låg stel på ett vitt lakan i köket. Tioåringen satte sig vid den öppna spisen med en bebis i famnen. Hon såg sin mamma, sin pappa och sina sex yngre syskon. Hon såg, men såg ändå inget. Grannar kom och gick. Det var gråt och förtvivlan. Någon tog babyn ur hennes famn. Den dagen tog barndomen slut.
Tioåringen lärde sig sopa huset, baka bröd och tvätta kläder i bäcken. Fastrarna hjälpte henne till en början.
Så kom julen och pappa bad henne och hennes bror att ta kälken och gå till byn för att be bönderna om något att äta. Förödmjukelsen var stor och skammen brände i hennes kinder när skolkamraternas ansikten skymtade bakom gardinerna.
Om det inte funnits söndagsskola på den tiden, vad hade då gett henne hopp. När söndagarna kom fylldes en liten stuga på backen med barn som satt och lyssnade då Skarphaga-Agust spelade fiol och sjöng ” … om en kort liten tid vi får mötas på himmelens strand.” Tioåringen försökte föreställa sig hur hon mötte mamma på stranden, men det blev allt svårare att se mammans ansikte klart.
Flickan, som inte fått vara barn så länge, växte upp. Hon arbetade för bönder och för herrskap. Hon mötte min pappa. I hennes ögon var han rik; han ägde ju en häst, några kor, några får och ett par höns. De gifte sig.
Tioåringen är nu 101 år och jag ringer henne ofta. Jag får inte komma på besök till servicehemmet, men jag kan se mamma framför mig där hon sitter i sin rullstol och virkar i glada färger. Hon frågar hur vi har det. Hon berättar hur de senaste pannlapparna hon gjort ser ut och säger att jag får ta så många lappar jag vill, när jag kommer och hälsar på nästa gång. Hon önskar att jag ger pannlapparna till mina invandrarvänner och tillägger:
”… För jag vet hur det är att ha det svårt.”