När Carina Aaltonen växte upp i Lumparland stod hemmets dörrar öppna.
– Vi hade ofta Jehovas vittnen på besök, och när romerna for runt och sålde sina dukar sa pappa Evald till mamma Anita: Laga plättar, de är hungriga!
Anita var söndagsskollärare och kyrkvaktmästare, Evald sa att han var buddhist. När mamma, Carina och hennes systrar gick till kyrkan satt pappa hemma och tittade på sina frimärken.
– Vårt hem var öppet och tolerant. Alla människor hade lika mycket värde.
Efter att ha suttit i Ålands lagting i sexton år har Carina Aaltonen engagerat sig i sin hemförsamling i Jomala. Dessutom har hon en lång rad andra förtroendeuppdrag.
– Jag kände att det var dags att engagera mig kyrkligt, kanske också för att visa vägen lite grann. Jag vill peka på någon sorts tillräcklighet. Det finns något annat än det här överflödet av prylar och resor och upplevelser. Det finns en inre lycka. Livet är mycket mer än en jakt på status och titlar.
Vad tilltalas du av i kyrkan?
– Gemenskapen, men också av att alla duger precis som de är. Jag tycker också att kyrkan visat stort civilkurage under flyktingkrisen. Då vågade kyrkan stå upp för de mest utsatta.
Carina Aaltonen har länge jobbat inom Emmaus-rörelsen.
– Den är som min familj! Emmaus-rörelsen handlar om att de som har en förmåga jobbar tillsammans med dem som behöver stöd och hjälp. Tillsammans skapar de ett överskott som vi kan hjälpa andra med.
Just nu, i coronatider, är läget inom Emmaus tufft. Som styrelseordförande för Emmaus i Europa är det Carina Aaltonens uppgift att hålla andan uppe.
– Jag stöttar, men min uppgift är också att säga till om någon försöker köra sitt eget race och samla in pengar åt sig själv på bekostnad av andra. Vi måste vara solidariska och uthålliga.
Hon påpekar att vi i Finland trots allt lever med ett tryggt välfärdssystem. Ingen kommer att svälta ihjäl.
– Men överallt i världen kommer coronakrisen att drabba de mest utsatta och fattiga allra hårdast.
Hon skulle önska att vi som har tak över huvudet lät den här krisen påminna oss om det som är viktigt.
– Hur kan den här krisen innebära en förändring eller utveckling hos mig? Kan jag lära mig något nytt? Kan jag lära mig något jag drömt om men aldrig haft tid för?
Hon talar också om att lära sig avstå.
– Man ska inte se det som en uppoffring utan en investering i våra barn och barnbarns framtid.
Själv bor hon i ett hus med solpaneler på taket, familjen har elbil och flyger så gott som aldrig. När hon åker till Emmausmöten i Paris tar hon tåget.
– Folk kan tycka det är provocerande att vi lever så här. Många tänker: Vad spelar det för roll om just jag flyger? Men det spelar en roll. Det som tilltalar mig i församlingsarbetet är att man i stället för att resa bort kan resa inåt. Man kan gå i gudstjänst om söndagarna och söka efter kärnan.