Orden slog ner som en bomb. ”Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser” (Hebreerbrevet 11:1, 1917).
Försenad öppnade jag dörren till Solf kyrka och samtidigt som jag trädde in i kyrkorummet läste prästen enligt den tidens sed söndagens inledningsord, vilket den dagen var från Hebreerbrevet. Orden träffade mig starkt och jag kunde inte tänka på något annat under gudstjänsten.
Det har gått en lång tid sedan dess, men fortfarande är den versen mitt favoritbibelord: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Bibel 2000). Jag förstod inte orden intellektuellt, snarare talade de till mig känslomässigt. Och allt behöver man inte begripa rationellt. Mycket här i livet handlar om att greppa ord och sammanhang på ett känslomässigt plan.
Det gäller också andra viktiga ögonblick i mitt eget liv, som när jag under gymnasietiden upplevde kallelsen att börja studera teologi och när jag som ung och blyg studerande, rädd för att tala offentligt, fick det gudsmöte som gjorde att blygheten försvann.
Heliga ögonblick känns ofta så personliga att man inte gärna delar dem med andra, men under min tid som präst har jag ibland fått lyssna till eller läsa om andra människors motsvarande stunder i livet. Kanske borde vi mera frimodigt dela dessa upplevelser med varandra.
Sådana heliga ögonblick kan vi vara med om i olika sammanhang, men gudstjänsten finns till som vår möjlighet att öppna oss för Gud och det heliga i tillvaron. I gudstjänstens bibelord och böner, i psalm, sång, predikan och nattvardsgång, ger vi Gud möjlighet att tala till oss. Ofta upplever vi inget speciellt, men ibland kan något dröja sig kvar som ett heligt ögonblick för nuet och framtiden. Det är stunder som är viktiga att ta vara på.
Jag vill önska Dig en god fortsättning på påsktiden och våren, trots de märkliga omständigheter vi nu genomlever!
