Sedan Torsdagen den 12 mars har oron infunnit sig på riktigt över coronavirusets framfart. Hur ska vi förhålla oss? Vi måste reagera och vad ska vi i församlingen lägga för information på vår Facebooksida och vår webbsida?
Frågorna var många och vi dryftade dem med vår kyrkoherde. Då satte han sig på sitt rum och ville vara ostörd för att få koncentrera sig på texten vi skulle lägga ut på våra medier innan vi gick hem för dagen. Det kändes verkligen bra. Att kunna lita på att vår ledare tar sitt ansvar i en svår situation, och inte anser att man är hysterisk och överdriver oron över smittan.
Vi fick ut info till alla, personal, förtroendevalda och medlemmar, via alla medier och gick hem från jobbet. Under kvällen hade läget förvärrats och på fredagen var det dags att uppdatera alla medier igen om att alla evenemang förutom högmässan är avbokade.
Det var dags att sätta upp lappar på dörrarna till församlingshemmet om att huset är stängt och göra nya annonser för att informera alla att allt är inhiberat.
Efter regeringens presskonferens på måndagen kom ytterligare restriktioner: undantagstillstånd råder i landet. Högmässan blev en strömmad gudstjänst bakom stängda dörrar.
Vad betyder alla restriktioner för dig som människa den närmaste tiden?
Gator och torg är tomma. Du får inte gå ut med dina vänner eller samlas om ni är flera än tio. Alla över 70 år ska undvika att träffa andra. Detta har inte hänt i Finland och världen förut. Länder stänger gränser och vi sitter i våra hem, somliga i karantän.
Det som också får en att fundera är hur man gör vid en begravning av en anhörig. Ett dop och en vigsel kan man skjuta upp men en begravning ska hållas så fort som möjligt. Nu får endast de allra närmaste anhöriga delta. Vem ska få komma? Vem ska man neka? Hur kan man neka en medmänniska att ta avsked från sin vän eller sin morfar?
Nej – jag vill inte råka ut för en sådan situation. Tänk om det vore min mamma och jag och mina systrars familjer blev tvungna att välja vem av oss som får närvara. Skulle bara vi systrar gå utan våra familjer? Hur skulle det se ut? Min mammas systrar skulle inte heller vilja vara bortmotade från detta och knappast hennes vänner heller. Gå inte och dö nu, mamma!
En lösning är att man kremerar den avlidna och väntar med att jordfästa sin nära tills pandemin är över. Människor vill och måste få ta ett sista avsked av varandra.
Trots att det nu råder osäkerhet i världen och vi inte har kontroll över den rådande situationen får vi förlita oss på att det ordnar sig. Med vägledning av ansvarsfulla ledare och med Gud som bär både oss och vår framtid.
Gunvor Haddas är informationssekreterare i Borgå svenska domkyrkoförsamling.