Där slutar jag läsa. Dels för att jag inte orkar med religiösa glansbilder och dels för att jag inte längre orkar med en förutsägbar kristen journalistik. Jag orkar inte heller känna mig misslyckad på ännu ett område, för ni ska veta att jag verkligen vänt mig och knäppt allt som går att knäppa och ändå är jag rätt kraftlös. Jag betvivlar inte sanningen i hennes upplevelse men jag kan absolut inte känna igen mig i det präktiga och perfekta och därför hjälper aldrig den här typen av texter mig. Jag känner inte heller igen mig i ett dramatisk vittnesbörd som beskriver hur ett hopplöst liv i elände och synd en kväll blir fullständigt helt och sant tack vare ett gudomligt ingripande. Jag betvivlar inte heller sanningen i den upplevelsen men jag ifrågasätter att man alltför ofta frågar efter och lyfter fram just den berättelsen. För om avsikten är att övertyga så är effekten ofta precis tvärtom.
Jag vet att den typiska dramaturgiska frälsningskurvan och den käcka fromheten fyller religionspsykologiskt viktiga funktioner i en viss kristen tradition men jag upplever också att den är en rätt så ytlig tro. Om man nu får säga så men det tycker jag att man kanske får. Att, trots att den uppger sig vara motsatsen, ofta är för ytlig som i nyanslös, oreflekterad och endimensionell och blir i och med det oanvändbar i tredimensionella spruckna liv med många nyanser av grått. Som vanligt skäms jag nu lite när jag inte är en tyst och snäll flicka och säger högt det jag upplever men när jag googlar hittar jag faktiskt flera artiklar som refererar till att en förenklad, okritisk och fördömande kristendom är just orsakerna som många unga uppgav när de lämnade sina församlingar och fenomenet har dessutom ett namn som heter ”kognitiv dissonans”.
Men varför sys det då ens upp vita slimmade kostymer som så få ryms in i? Varför går folk och håller in magen i ett helt liv och känner sig fel? Åtminstone är det inte Jesus som har munnen full av knappnålar samtidigt som han spänner undertråden. För den killen var jobbigt äkta och hans frälsningshistoria följde inte några givna mönster. Sårbar och modig möter han sin medmänniska och ingen kan kalla honom käck. Han är en sån underdog och en så mänsklig outsider att man aldrig känner sig misslyckad bredvid honom. Visst har många också förenklat honom och försökt föna till den religiösa vilden men då krånglar han sig ofta loss och dyker upp i någon annan text med håret på ända. Dyker upp och gillar oss big time, inte trots utan tack vare vår charmiga oförutsägbara ofullkomlighet.